Det här med att lära sig språket om man bor i ett annat land har varit en ständigt återkommande diskussion på olika utlandssvenskar eller före detta utlandssvenskars bloggar. Hur bra behöver man lära sig språket? När talar man flytande? När kan man ett språk?
Även om det bor gott om svenskar på vissa ställen i Spanien som knappt talar spanska som ibland har bott där i årtionden hela eller delar av året. Om man bor i ett område med bara svenskar är det ganska lätt att bara umgås med andra svenskar , gå till svensk läkare och tandläkare , gå till svensk bank, bilmekaniker eller möbelhandlare och handla i svenska affärer. Om man skulle vilja alltså.
Fast jag tror att dom flesta svenskar som bor i länder som Spanien , Italien, Frankrike eller Tyskland en eller ett par år vill lära sig dom lokala språken. Det förväntas nog också av omgivningen.
Bor man däremot i länder som till exempel Indonesien , Japan , Kina eller Saudiarabien en eller ett par år uppfattas det av omgivningen som helt normalt att knappt lära sig ett ord på dom lokala språken. Kanske gör många inte ens ett försöka.
Ryssland skulle jag tro hamnar någonstans mellan. Där försöker nog många lära sig och det förväntas också mer än om man bor i Kina men inte lika mycket som om man bor i Tyskland.
Nu generaliserar jag naturligtvis enormt och jag kanske har helt fel. I så fall är det bara att protestera. Det här var bara lite lösa funderingar som jag egentligen inte har något fakta bakom utan bara en känsla. Så förstår jag naturligtvis att det är mycket lättare för en svensk att lära sig tyska än japanska. Men det kan ändå inte vara omöjligt för det finns ju svenskar som kan språk som japanska , kinesiska och arabiska.
tisdag, mars 04, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag kan kÄnna att språket är en viktig del i att förstå en kultur, och att få ut såmycket som möjligt av landet man Är i. Men när jag var i Taiwan var det få utlänningar (från väst) som lärde sig kinesiska, och de allra flesta levde precis som de gör i sitt eget land, och umgicks enbart med andra engelskpratande. För egen del tror jag att man missar en del, samtidigt som jag tycker att det är ett tecken på respekt att lära sig ett minimum. Men som sagt, det är olika.
Sara - jag håller med att man borde lära sig språket om man bor någonstans. Men som du säger i vissa länder umgås västerlänningar bara med varandra och lär sig inte det lokala språket. Är man dessutom i landet en kortare period och vet att man ska därifrån och språket är knepigt att lära sig blir det kanske inte så motiverande. Flyttar man till ett europeiskt land blir det nog så att man umgås mer med lokalbefolkningen och lär sig språket snabbare. Om man undantar vissa svenskområden i Sydspanien och på Kanarieöarna där folk kan bo i åratal utan att lära sig nästan någon spanska. Träffade en gång en brittisk pensionär som bodde i ett sånt område i södra Spanien. Hon och maken hade bott där 3 år och hon kunde inte räkna till 20 på spanska.
Jag har bott i Korea i 1,5 ar och har lart mig en hel del anvandbara fraser men inte sarskilt mycket for att ha bott har sapass lange. Koreanska ar ju inte direkt nagot varldssprak och om man som jag vet att man ska bo pa en plats en begransad tid sa blir motivationen att lara sig inte sa stor. Det blir ju dessutom extra svart att lara sig ett sprak som ar sa annorlunda med egna tecken osv.
Anonym - jag förstår att det är svårt och kanske inte känns så motiverat att lära sig koreanska
Tak for en interessant blog
Tak for de interessante oplysninger
Skicka en kommentar