torsdag, juni 21, 2007

månadens inlägg - tvåspråkighet

Precis som förra månaden är jag sen med mitt månadens inlägg. Har haft besök från Japan och även gjort lite annat som gjort att bloggen inte fått så mycket uppmärksamhet.

Tvåspråkighet som är månadens tema tycker jag är väldigt intressant och skulle kunna skriva hur mycket som helst om. Jag har läst flera av dom andras inlägg och dom har varit mycket intressanta och välskrivna.

Ni som läser här regelbundet vet att jag ofta tjatar om att jag inte vill att mina barn ska tappa spanskan som dom trots allt lärde sig ganska bra när vi bodde i Spanien och dom gick i spansk skola. Tyvärr har dom tappat en del sen vi flyttade tillbaka till Sverige men dom pratar fortfarande en hel del och förstår väldigt mycket. Nu tänkte jag inte skriva om mina barn utan skriva ett mer allmänt inlägg.

Jag vet inte hur forskarna definierar tvåspråkighet eller när man kan ett språk. Ska man inte använda språket i sitt arbete som till exempel tolk , översättare , språklärare eller något annat behöver man faktiskt inte prata så perfekt. Huvudsaken är att man kan kommunicera med andra människor , göra sig förstådd och förstå dom. Om uttalet eller grammatiken är lite si och så spelar väl egentligen ingen roll om man bara sitter och pratar och har trevligt.

Dom allra flesta svenskar som inte är lastgamla pratar utmärkt engelska. Generellt är vi svenskar bättre på engelska än dom flesta andra folk som inte har engelska som modersmål. Ändå är det som om många svenkar har komplex för sin engelska och många andra vill mästra med sin. När jag i min ungdom (nåja ungdom och ungdom men jag var yngre än idag iallafall ) pluggade spanska i Sevilla i södra Spanien blev det mycket umgänge med andra språkstudenter från hela världen och eftersom dom flesta av oss var nybörjare på spanska blev det mycket engelska. Svenskarna var den grupp som pratade bäst engelska av alla som inte hade det som modersmål. Ändå höll många svenskar på och korrigerade varandras uttal , trots att det bara var småfel och ingen engelskspråkig missförstod eller korrigerade. Svenskarna kunde också gräma sig över att dom inte hittade ett ord på engelska. Ganska fånigt att kunna sitta och prata obehindrat i en timme och sen bli upprörd och älta att man inte kommer på vad rivjärn eller något heter på engelska.

Ibland när någon använde en fullt begriplig synonym när det kanske egentligen fanns ett något bättre eller tydligare ord kom gärna en svensk och skulle rätta. En gång hörde jag till och med en kille säga att han inte kunde förstå när en tjej använde en synonym som inte var helt perfekt men fullständigt begriplig för dom från England och USA som var i rummet. Den svenska killen sa att om du använder det ordet har jag svårt att förstå , använd istället det här ordet.

Inga andra icke-engelskspråkiga personer höll på och rättade minsta småfel. Svenskarna i Sevilla kunde bete sig lite så här när det gällde spanska också men den var vi ju alla nybörjare i så där var det mer okey att göra fel och vi gjorde ju alla en massa felsägningar. Engelska skulle man kunna prata perfekt.

Kanske hade jag lite otur i Sevilla men jag tycker mig ha sett det här eller iallafall såna här tendenser när det gäller svenskar och engelska även i andra sammanhang. Det verkar som om många svenskar inte vill prata främmande språk, i synnerhet inte engelska , om det inte är helt perfekt uttalsmässigt och grammatiskt. Många är på något märkligt sätt rädda att göra fel och kanske då tror att dom ska uppfattas som korkade. Tyvärr går det ju inte att lära sig ett språk utan att prata och i början är det oundvikligt att göra en massa misstag men det brukar aldrig vara något problem ofta leder det istället till skratt , man får en kul historia att berätta och man lär sig hur man ska säga till nästa gång.

Svenskar som kan ett språk bra , då i synnerhet engelska, verkar gå in för att rätta andra svenskar så mycket som möjligt med en ofta ganska jobbig besserwisser-attityd.

Nu generaliserar jag naturligtvis. Jag är inte själv sån här och säkert inte du som läser heller. Jag tror också att även om beteendet är relativt vanligt så är det något dom flesta , men inte alla, växer i från när dom blir äldre och förhoppningsvis klokare och mer ödmjuka.

Väldigt många svenskar är så bra på engelska att vi skulle kunna kalla oss ett tvåspråkigt folk oavsett hur forskarna definierar tvåspråkighet och trots att vi då och då gör misstag. Dom flesta kan obehindrat följa en film , läsa en bok eller tidning , skriva ett mail och ha ett samtal på engelska. Naturligtvis ligger inte engelskan lika när som svenskan men det borde inte vara en definition på tvåspråkighet. Dom jag känner som har växt upp med flera språk brukar alltid säga att ett av språken ligger dom närmast.

Läs flera månadens inlägg hos Carin , Anna i Malaga , Barajagjohanna
, Agnes , Haydee
Tolken , Jove , Pumans dotter

12 kommentarer:

Anonym sa...

Bra skrivet! Jag har också massa komplex för min engelska (ändå har jag hittills fått MVG i engelska och till och med hört av en britt att min engelska är "absolutely perfect") och tror att det är typiskt svenskt att det är så. Andra verkar ju inte skämmas lika mycket. Och jo, mitt månadnes inlägg är också här nu!

Thérèse sa...

Jove - tack , jag ska kika in på din sida och läsa vad du har skrivit.

Anonym sa...

Intressant läsning! Jag vet inte om vi finländare rättar varandra och så, men däremot så känner jag igen det där med att vi är duktiga på engelska men ändå inte vågar prata. Vi skäms i synnerhet för vårt speciella sätt att uttala engelska, men samtidigt så är finländare bland de bästa på engelska helt grammatiskt.

Sedan är jag lite kluven vad gäller det där med att kalla engelska för ett andraspråk.. att man kan följa en film och läsa en bok på engelska är inte direkt kriterier som gör att man kan säga att man är tvåspråkig, utan för de flesta handlar det om att vara duktig på sitt främmande språk. Men sedan finns det ju folk i Sverige som använder sig av engelskan så mycket i dagliga livet att de menar att de har engelska som andraspråk.

Pumita sa...

Vi har alltid blivit itutade hur viktigt det är med grammatik och uttal så antagligen därför sitter det i att man måste vara nästintill perfekt innan man kan öppna munnen. Jag tycker iofs att grammatik och uttal är viktigt men det ska ju inte vara ett hinder för kommunikation.

Sedan är jag ganska petig med småfel, men bara mina egna. Jag rättar inte någon annan om den personen inte har bett mig göra det. Det tycker jag är dålig stil. Huvudsaken är att man förstår varandra.

Thérèse sa...

Haydee - jag har en känsla av att det här rättandet av varandra är typsikt svenskt. Sen är det om sagt inte något alla gör och dom flesta brukar väl växa ifrån det.
På sätt och vi håller jag med dig att det är lite knepigt att kalla engelska för andraspråk för dom flesta svenskar. Samtidigt pratar många svenskar bättre engelska än vad många tvåspråkiga pratar ett av språken dom växt upp med. Fast andraspråk är ju så mycket mer än bara ord och grammatik , man växer ju ofta upp med både språket och kulturen om man växer upp som tvåspråkig. En brittisk kompis som besökte för några år sen Sverige imponerades av hur duktiga vi var på engelska och sa till mig att alla svenskar är ju tvåspråkiga. Tidigare hade jag inte tänkt så. Jag vet svenskar som jobbar på engelska hela dagarna och då bra pratar och skriver på engelska på jobbet. Inte ovanligt om man forskar vid universitet. Känner en som var den enda som behärskade svenska i sin forskargrupp på Chalmers i Göteborg.

Pumita - jag tycker också det är viktigt med grammatik , annars är det ju svårt att lära sig säga rätt. Men det tar tid att lära sig att språk och man måste prata och i början gör alla fel. Efteråt kan det ju bli kul historier som en kompis som råkad säga polla när hon skulle beställa kyckling i Spanien. En fransk kompis i Madrid berättade att kaka heter gateau på franska ,han gjorde ordet lite spanskt och gick in på ett kafé och beställde gato

Pumita sa...

Jag skulle ha velat se servitörens min när han tog emot beställningen! *asg*

Thérèse sa...

Pumita - haha ja en grillad polla tror jag det var hon bställde , en tjej jag pluggad nybörjarspanska med i Sevilla , tyvärr var jag inte med så jag såg inte servitörens min

Anna Malaga sa...

Hahaha, jag hade gett vad som helst för att se kyparens min. Fast de är vana vid galna turister. Han kanske sa "solo la tenemos cruda" ;-)

Anna Malaga sa...

Förresten, det finns en hel del skrönor om barer som serverar katt istället för conejo al ajillo eller andra kaninrätter. Det finns ju t.om ett ordsprâk som lyder "....dar gato por liebre"

Thérèse sa...

Anna - ha ha , har aldrig hört om dom skrönorna , kul. Blev så road av att skriva det här att det fick bli ett eget blogginlägg. Kanske lite internt för dom som kan spanska men jag efterlyste felsägningar på alla språk

Anonym sa...

Jag skulle önska att svenskar hade lite mer avspänd attityd till engelska, det är ju varken så att vi är bäst i världen på det eller måste vara bäst i världen för att kommunicera med andra människor. Fransmän älskar att skämta när man säger fel, men på ett ganska snällt sätt för det mesta tycker jag, de är glada att man talar franska. Nu ska jag alldeles strax lägga upp mitt inlägg!

Thérèse sa...

Tolken - jag tycker också vi svenskar borde ha en mer avspänd attityd till engelska. Vi är absolut inte bäst i världen på engelska och självklar gör vi alla fel , behöver inte vara så farligt eller något större misslyckande , tycker vi borde kunna skämta bort sånt. När man inte har ett språk som modersmål måste ju inte uttalet och grammatiken alltid vara perfekt. Huvudsaken är att man kan förstå och göra sig förstådd och det kan man ju trots små missar då och då