månadens inlägg - tvåspråkighet

Precis som förra månaden är jag sen med mitt månadens inlägg. Har haft besök från Japan och även gjort lite annat som gjort att bloggen inte fått så mycket uppmärksamhet.

Tvåspråkighet som är månadens tema tycker jag är väldigt intressant och skulle kunna skriva hur mycket som helst om. Jag har läst flera av dom andras inlägg och dom har varit mycket intressanta och välskrivna.

Ni som läser här regelbundet vet att jag ofta tjatar om att jag inte vill att mina barn ska tappa spanskan som dom trots allt lärde sig ganska bra när vi bodde i Spanien och dom gick i spansk skola. Tyvärr har dom tappat en del sen vi flyttade tillbaka till Sverige men dom pratar fortfarande en hel del och förstår väldigt mycket. Nu tänkte jag inte skriva om mina barn utan skriva ett mer allmänt inlägg.

Jag vet inte hur forskarna definierar tvåspråkighet eller när man kan ett språk. Ska man inte använda språket i sitt arbete som till exempel tolk , översättare , språklärare eller något annat behöver man faktiskt inte prata så perfekt. Huvudsaken är att man kan kommunicera med andra människor , göra sig förstådd och förstå dom. Om uttalet eller grammatiken är lite si och så spelar väl egentligen ingen roll om man bara sitter och pratar och har trevligt.

Dom allra flesta svenskar som inte är lastgamla pratar utmärkt engelska. Generellt är vi svenskar bättre på engelska än dom flesta andra folk som inte har engelska som modersmål. Ändå är det som om många svenkar har komplex för sin engelska och många andra vill mästra med sin. När jag i min ungdom (nåja ungdom och ungdom men jag var yngre än idag iallafall ) pluggade spanska i Sevilla i södra Spanien blev det mycket umgänge med andra språkstudenter från hela världen och eftersom dom flesta av oss var nybörjare på spanska blev det mycket engelska. Svenskarna var den grupp som pratade bäst engelska av alla som inte hade det som modersmål. Ändå höll många svenskar på och korrigerade varandras uttal , trots att det bara var småfel och ingen engelskspråkig missförstod eller korrigerade. Svenskarna kunde också gräma sig över att dom inte hittade ett ord på engelska. Ganska fånigt att kunna sitta och prata obehindrat i en timme och sen bli upprörd och älta att man inte kommer på vad rivjärn eller något heter på engelska.

Ibland när någon använde en fullt begriplig synonym när det kanske egentligen fanns ett något bättre eller tydligare ord kom gärna en svensk och skulle rätta. En gång hörde jag till och med en kille säga att han inte kunde förstå när en tjej använde en synonym som inte var helt perfekt men fullständigt begriplig för dom från England och USA som var i rummet. Den svenska killen sa att om du använder det ordet har jag svårt att förstå , använd istället det här ordet.

Inga andra icke-engelskspråkiga personer höll på och rättade minsta småfel. Svenskarna i Sevilla kunde bete sig lite så här när det gällde spanska också men den var vi ju alla nybörjare i så där var det mer okey att göra fel och vi gjorde ju alla en massa felsägningar. Engelska skulle man kunna prata perfekt.

Kanske hade jag lite otur i Sevilla men jag tycker mig ha sett det här eller iallafall såna här tendenser när det gäller svenskar och engelska även i andra sammanhang. Det verkar som om många svenskar inte vill prata främmande språk, i synnerhet inte engelska , om det inte är helt perfekt uttalsmässigt och grammatiskt. Många är på något märkligt sätt rädda att göra fel och kanske då tror att dom ska uppfattas som korkade. Tyvärr går det ju inte att lära sig ett språk utan att prata och i början är det oundvikligt att göra en massa misstag men det brukar aldrig vara något problem ofta leder det istället till skratt , man får en kul historia att berätta och man lär sig hur man ska säga till nästa gång.

Svenskar som kan ett språk bra , då i synnerhet engelska, verkar gå in för att rätta andra svenskar så mycket som möjligt med en ofta ganska jobbig besserwisser-attityd.

Nu generaliserar jag naturligtvis. Jag är inte själv sån här och säkert inte du som läser heller. Jag tror också att även om beteendet är relativt vanligt så är det något dom flesta , men inte alla, växer i från när dom blir äldre och förhoppningsvis klokare och mer ödmjuka.

Väldigt många svenskar är så bra på engelska att vi skulle kunna kalla oss ett tvåspråkigt folk oavsett hur forskarna definierar tvåspråkighet och trots att vi då och då gör misstag. Dom flesta kan obehindrat följa en film , läsa en bok eller tidning , skriva ett mail och ha ett samtal på engelska. Naturligtvis ligger inte engelskan lika när som svenskan men det borde inte vara en definition på tvåspråkighet. Dom jag känner som har växt upp med flera språk brukar alltid säga att ett av språken ligger dom närmast.

Läs flera månadens inlägg hos Carin , Anna i Malaga , Barajagjohanna
, Agnes , Haydee
Tolken , Jove , Pumans dotter