torsdag, juni 07, 2007

nationell identitet och språk

Hittade ett intressant inlägg hos Tolken där hon skriver att vissa forskare inom tvåspråkighet anser att efter fem års åldern är det för sent att lära sig ett nytt språk utan brytning. Jag tvivlar dock på den teorin utan tror det är mycket individuellt men som sagt jag är inte särskilt kunnig i forskning kring tvåspråkighet. Vidare resonerar Tolken att det kanske är där någonstans den nationella identiteten grundläggs. Det kan jag heller inte svara på. Jag tror att många som växer upp med två kulturer och två språk känner sig lite både och.

Jag har träffat svenskar som fötts och bott hela sitt liv i andra länder som känner sig väldigt svenska. Jag har också träffat människor som känner tvärtom som har växt upp i Sverige med utländska föräldrar men känner sig helt och hållet som svenskar. Jag har till och med träffat dom som inte kan föräldrarnas eller ena förälderns språk och haft svårigheter att kommunicera med släktingar i landet föräldrarna kommer ifrån. Det här är ju för övrigt ett känt problem i vissa Latinamerikanska länder där mor- och far-föräldrarna talar ett indianspråk och bristfällig eller ingen spanska och barnbarnen talar bara spanska. Jag tänker på länder som till exempel Guatemala , Bolivia , Peru och några till.

Fast jag tror att man kan känna nationell identitet till ett land dit man kommer som vuxen eller ett land man bara bott i några år. En svensk som flyttar till tillexempel Spanien , Italien , Frankrike , Australien eller vilket land det nu är kanske ganska omgående känner att han eller hon har "kommit hem" och även om personen flyttar tillbaka till Sverige ganska snart kanske han eller hon känner sig mer spansk , italiensk , fransk eller australisk. Fast det tror jag gäller för ett fåtal.

Naturligtvis tror jag att man även kan känna nationell identitet som vuxen. En vuxen svensk som kommer till ett nytt land och stannar där resten av livet eller iallafall väldigt länge kommer i många fall , men inte alltid , att känna sig mer som innevånare i det nya landet. Så beror det naturligtvis på hur man lever i det nya landet. Har man umgänge och arbetskamrater från det nya landet eller umgås och arbetar man mest med svenskar? Det spelar naturligtvis stor roll för hur nära det nya landet man kommer. Umgås man väldigt lite eller inte alls med svenskar och kanske skaffar familj i det nya landet borde ju med tiden det nya språket ligga en närmare än svenskan man nästan aldrig talar. Fast det vet jag ju inte och det är säkert också väldigt individuellt.

En otroligt viktig och självklar sak om man vill leva i ett annat lands kultur är språket. Behärskar man inte det så kommer man troligen alltid att känna sig utanför och såsom att man inte hör hemma.Trots att jag i flera år av och till har bott i Spanien och rest i spanskspråkiga länder har jag svårt att säga att jag talar flytande spanska. Visst jag kan säga allt jag vill , läsa böcker och tidningar , se film, skriva o.s.v Jag förstår både slang och "fint" språk. Jag känner igen dialekter och spanska från olika länder (i ärlighetens namn inte alltid vissa områden och länder har inte lika distinkt dialekt som andra och vissa områden är jag inte så van vid så jag direkt kan höra att dialekten kommer därifrån). Jag kan prata extremt propert och jag kan svära ohyggligt mycket. Men jag gör misstag när jag pratar, ibland hittar jag inte ord jag söker och får ta en sämre synonym eller fråga och jag gör grammatiska fel. Tyvärr hör jag mina grammatiska fel nästan samtidigt som jag har sagt dom. Det är oftast bara små petitesser och absolut inte jämt men det stör mig enormt när jag gör fel eller inte hittar ord. Jag tycker själv inte att jag har någon svensk brytning men det tror jag många infödda spanjorer tycker för jag brukar få höra att min spanska är utmärkt men sen få en fråga varifrån jag kommer.

Det här blev en utvikning om språk och det var inte riktigt meningen att det skulle bli så här långt. Min fråga var egentligen när och hur den nationella identiteten grundas och på vilka sätt man kan känna nationell identitet till ett land man inte växt upp i. Eller egentligen ville jag kanske bara kommentera Tolkens intressanta inlägg i frågan och hoppas på intressanta kommentarer här på min sida.

13 kommentarer:

barajagjohanna sa...

Det här hör inte till ämnet (intressant ämne för övrigt!), men hur gick tentan? Eller, hur kändes det? (För jag gissar på att du inte VET hur det gick än.)

Thérèse sa...

Johanna - nej jag VET inte än , hittills har jag klarat allt jag ska klara den här terminen men innan jag gick till den här tentan kände jag att jag inte kunde något. Det hände ju så mycket på 1900-talet... väl där kändes inte frågorna alltför svåra men det var lite ont om tid. Hann klart tio minuter innan den tog slut och är ganska säker på att det borde bli ett godkänt iallfall

Anna Malaga sa...

Jätteintressant ämne! Det fâr nog bli ett helt inlägg om det.
Jag lärde mig spanska när jag var 15 och pratar utan brytning, sâ det med femârsâldern är nog lite relativt.
Sen kan man ju fundera vad nationell identitet egentligen är. Det kan nog hända att man känner sig "hemma" i ett land, trots att det är första gângen man kommer dit, helt enkelt för att man passar in där. Livsstilen i ett land kanske passar dig bättre en landet du râkar födas i, även om man alltid älskar sitt hemland för att man har växt upp där.

Molly sa...

Ja, intressant ämne. Själv lärde jag mig två språk parallellt från början, fast jag antar att min mors språk var dominerande de första åren innan jag började vara ute och leka med andra barn osv. Nu förstår jag i stort sett allt av det språket, men jag kan nästan inte säga nåt, eftersom jag slutade tvärt att prata det nån gång när jag hade börjat skolan. Mycket god passiv kunskap, men ingen aktiv alltså. Synd, kan man tycka nu, men jag antar att jag inte ville vara annorlunda än kompisarna osv. Jag har en egen hemmasnickrad teori om att det är därför jag har så lätt för att lära mig språk, alltså för att jag var tvungen att lära mig två helt olika språk när jag var barn. Kan det vara så? Nån som vet?

Per sa...

Min pappa pinade mig med pite-bonsk nar jag var liten (helt obegripligt för utomstâende). är jag tvâsprâkig dâ?:) Jag är iofs en baddare pâ att härma och tala olika dialekter flytande utan problem, fast det har ju inte sâ mycket med nationell identitet att göra fast jag tyckte jag kunde ta upp det här i alla fall.

Thérèse sa...

Anna - det är sant att man kan känna sig hemma i ett land för att livsstil och sånt kanske passar en bättre men det har egentligen inte med nationell identitet att göra. På många sätt tyckte jag bättre om den spanska livsstilen men det gör ju inte att jag känner mig spansk.

Molly - jag har också hört om människor som har mycket god passiv kunskap i ett språk dom växt upp med men nästan ingen aktiv kunskap. Det är nog ganska lätt att få igång den aktiva kunskapen då. För alla som lär sig ett nytt språk har man väl iallafall i början mycket bättre passiva kunskaper än aktiva. Om du på grund av detta har lättare att lära dig nya språk har jag ingen aning om. Vore kul om någon som läser här vet. Tolken kanske?

Per - nja jag vet inte om du är tvåspråkig, pite-bondsk är visserligen obegripligt för utomstående men det brukar inte räknas som ett eget språk.

Pumita sa...

Jag är inte heller så säker på det där med 5 års gräns. Kom till Sverige som halvvuxen och talar utan brytning (man kan ana det ibland om man lyssnar noga). Folk som inte känner mig tror att jag är svenskspråkig, med ett par undantag.

Thérèse sa...

Pumita - nej jag tvivlar också på den där 5 års gränsen , jag tycker det är så individuellt och naturligtvis handlar det också om att anstränga sig för att lära sig det nya språket.Om man tänker på invandrare i Sverige kan man ju möta folk som varit här väldigt kort tid och kom som vuxna men som pratar perfekt svenska utan brytning sen finns det andra som varit här hur länge som helst men ändå pratar väldigt dålig svenska. Likadant ser det väl ut bland svenskar som bor i utlandet.
När det gäller brytning så borde det också till viss del handla om hur nära ljuden ligger språk man redan kan. Kanske lättare för dom flesta svenskar att lära sig prata perfekt norska än perfekt vietnamesiska

Pumita sa...

Det är lättare att lära sig ett språk som ligger fonetiskt nära ens eget men det är också en träningssak. Jag är säker på att alla kan lära sig träna bort brytning, det krävs bara olika mycket av olika individer beroende på hur bra språköra de har.

Robban sa...

Intressant, jag har hört att puberteten är stötestenen i sammanhanget. Efter den ska det tydligen var stenkört att prata utan brytnin.

Thérèse sa...

Pumita - jag håller med dig , sen tycker jag att man kan tala ett språk perfekt trots att man har en liten brytning. Ett exempel är ju drottning Silvia , ingen kan ju säga att hon inte talar perfekt svenska men hon har en liten , liten brytning

Robban - jasså , puberteten skulle vara en stötesten , jag har aldrig hört just det men jag tvivlar en aning

Pumita sa...

Språkkunskaper handlar om så mycket mer än brytning eller inte brytning. Vi fokuserar egentligen alldeles för mycket på uttal i det här landet i stället för att koncentrera oss på vad folk egentligen säger. Om man har ett dåligt uttal blir man lätt stämplad som mindre seriös eller mindre intelligent.

Robban, jag är ett levande exempel på att det inte är kört.

Thérèse sa...

Pumita - precis , har man ett dåligt uttal blir man nog stämplad som "lite korkad" och svensken anstränger sig att tala lååååångsamt och extra tydligt. Jag tycker att har man ett stort ordförråd och pratar grammatiskt korrekt så pratar man språket bra oavsett brytning. Hade en gång en granne från USA som hade bott i Sverige hur länge som helst och pratade perfekt men med en riktigt kraftig amerikansk brytning men ingen skulle kunna påstå att hans svenska var dålig , han jobbade med svenskar , hade svensk fru och barn och pratade därför nästan alltid svenska. Samma sak med en bekants pappa som är från Portugal och har varit här sen tidigt 70-tal . För att ta några exempel