måndag, juni 25, 2007

bli ertappad som svensk

Ibland snöar jag in på något och då blir det en massa blogginlägg på samma tema. Kan inte släppa det här med kulturrockar och hur svenskar och spanjorer är. Tycker det är kul ämne även om det alltid blir väldigt grova generaliseringar när jag skriver om det.

En svensk på semester i utlandet som blir tillfrågad av en lokalinnevånare om han/hon är svensk rycker ofta till som en ertappad brottsling. Syns de så tydligt? Inte ser jag väl SÅ svensk ut och inte beter jag mig heller särskilt svenskt , eller?

En svensk familj som upptäcker att det sitter en annan svensk familj på samma restaurang på semesterorten tycker nästan att hela middagen är förstörd och för viskande samtal för att inte bli avslöjade som svenskar.

Spanjorer, fransmän , amerikaner och många andra hade tagit det som en komplimang och hyllat lokalinnevånarens stora intelligens för att han/hon genast såg att dom var spanjorer , fransmän , amerikaner eller något annat.
Spanjorer , fransmän , amerikaner och många andra som i utlandet hamnar på samma restaurang som några landsmän börjar genast prata.

Kommer faktiskt att tänka på min japanska kompis. När vi besökte staden Segovia i Spanien och stod och beundrade stadens berömd akvedukt stod en grupp japanska turiser bredvid oss. Han blev genast nojig att bli "etappad" som japan.
Han har bott ett år i Sverige och brukar alltid dra paralleller mellan svensk och japansk mentalitet. Vet inte om hans beteende i Segovia kanses som typiskt japanskt men ganska svenskt är det onekligen.

Likheter han brukar nämna är tystlåtenhet , artighet , att det är rent överallt (när han bodde i Madrid upphörde han aldrig att chockas över servetter, fimpar och räkskal på golvet på tapasbarer) , kärleken till naturen och sättet att dricka alkohol.

16 kommentarer:

Dennis sa...

svensken vill väl "blend in" så att säga, lite som en antropolog :P. d e väl där problemet ligger! annars ser man ju vem som e amerikanare på 300m avstånd!! när d gäller turister då :P......

Anna Malaga sa...

Jag tror att du slâr huvudet pâ spiken där. Jag känner en svensk som har bott ett âr i Japan, och när jag klagar pâ hur svenskar är jämfört med spanjorer, kan hon säga: sâ är japaner, fast värre.
Fast ni gäller det bara det du nämner: att tycka att mycket är pinsamt, inte vâga sticka ut osv. I Soanien kan man vrâla pâ sina barn, i Sverige mâste man vara diskret och i Japan mâste man vara ÄNNU diskretare.
Inom andra omrâden är det sÄkert andra stora skillnader.

Carin sa...

hehe kanske är det så, fast jag måste säga att jag är precis tvärtom. så fort jag ser någon som ser svensk ut känner jag för att kolla om det stämmer och gör det ofta. Sedan har jag kanske inget direkt behov av att prata, vill liksom bara heja. för mig känns det helt naturligt, det bildas något slags osynlig band mellan mig och andra svenskar så fort jag kommer utomlands.
För ett tag sedan var jag på en restaurang i Malaga med några svenska vänner. Bara ett annat bord var upptaget när vi kom dit, där satt ett svenskt par och talade tyst med varandra. De kan inte ha undgått att märka att vi var svenskar. Trots det tittade de inte ens upp och gav oss ett litet leende. Det tyckte jag var konstigt.

Thérèse sa...

Dennis - ha ha ja det är sant ,en amerikansk turist missar man inte

Anna - ha ha ja det stämmer nog , svenska föräldrar som tillrättavisar sina barn på offentlig plats böjer sig fram , ser barnen i ögonen och liksom väser till barnen att dom är arga för att inte väcka uppmärksamhet. I Spanien kan man vråla åt sina barn utan att väcka uppmärksamhet

Carin - du är nog inte riktigt "turisten" jag tänkte på i inlägget. Svenskar som bor i utlandet tror jag inte är lika angelägna om att undvika svenskar som svenska turister i utlandet. Fast jag kanske bara svamlar och generaliserar

Per sa...

Jag har varit med om det pâ restaurang i Venezuela, där vi hamnade vid ett bord bredvid en svensk familj. Givetvis undvek vi att se pâ varandra pâ typiskt svenskt mannér (smygtittade bara lite;).

Men nu som du säger till Carin som utlandssvensk sâ blir man mer nyfiken sâ fort man misstänker att nâgon är svensk och kastar sig fram och frâgar! Är dom ocksâ utlandssvenskar kan man beklaga sig för varnadra om ditten och datten, men är dom svenska turister blir det kalla handen eller en besvärad situation

barajagjohanna sa...

Jag håller inte riktigt med om att man inte tycker om att bli "ertappad" som svensk. Jag känner mig alltid stolt över att vara svensk och jag har inte riktigt varit med om att någon jag känner inte tycker om att säga att den är svensk heller.

Spännande att din japanska kompis drar paralleller mellan svensk och japansk mentalitet. Det var väldigt spännande, kanske därför många svenskar kommit på att de gillar Japan? Vi känner oss kanske hemma. :)

Pumita sa...

När jag gick med två finsktalande resekamrater och kollade på skalbaggar och annat skoj på marknaden i Otavalo (Ecuador) kom det fram en pojkspoling och undrade var i Finland vi kom ifrån. Höll på att ramla baklänges... inte så mycket för att träffa på en finne i Ecuador, men för att han pratade med oss!Riktigt trevlig var han dessutom. Det har aldrig hänt tidigare, varken före eller efter.

Thérèse sa...

Per - ha ha kul historia från Venezuela , tack för att du fräschade upp mitt minne. Jag hade helt glömt det

Johanna - som sagt jag generaliserar grovt och det gäller naturligtvis inte alla svenskar. Själ ser jag inte så där typiskt svensk ut så folk brukar inte gissa att jag är svensk. Då ska man ju vara lång , blond och blåögd. Inte kort , ha mörkt hår och gröna ögon som jag.
Min kompis från New York tycker det är jobbigt att bli "ertappad" som amerikan för ofta i utlandet får hon stå till svars för Bush politik och dödstraff , hon är mot båda.
Är man svensk så kanske folk känner till något företag , artist eller någon stad men inte så mycket mer.
Jo jag skrev ett blogginlägg förra vintern i Madrid om paralleller mellan japaner och svenskar efter att ha diskuterat det med min japanska kompis , jag kanske borde skriva ett nytt på samma tema.

Pumita - ha ha , en finne som börjar prata... nejdå jag ska inte sprida fördomar. Vad kul,. Vad skulle man ha skalbaggarna till? Äta? Prydnad?

Lugnetetc sa...

Jag (och min franska familj dvs syskon och föräldrar mm övriga släktingar) hör nog till de som inte vill träffa andra fransmän på resa... precis samma beteende som du beskrev fast för fransmän. Jag hade också en tysk kompis som inte ville träffa andra tyskar i utlandet...

Det som slår mig ofta är att svenskar ofta tror att deras beteende är så svensk medan det ju är väldigt spritt. Att äta sista kakbiten är ohövligt i flera länder iaf i Europa t.ex. Vad torr du?

Thérèse sa...

Fred - ha ha , det är nog sant , mycket som svenskar kallar typiskt svenskt finns i många andra länder. Jag generaliserar alltid extremt mycket när jag skriver om sånt här. Ska man vara seriös fins det fler likheter än olikheter mellan svenskar och spanjorer och fransmän

Pumita sa...

"Vad skulle man ha skalbaggarna till? Äta? Prydnad?"

Rosta och äta förstås! Gissa om jag köpte! *asg*

Pumita sa...

De var alltså levande när de såldes... :p

Thérèse sa...

Pumita - låter ju gott , inte. Dom läskigast matmarknader jag har sett var i södra Kina , som att gå runt i ett mindre zoo... fanns också skalbaggar , skorpioner, gräshoppor och annat gott. Har du provat marsvin? Såg en kille ett reseprogram som åt ett sånt i Cuzco, såg inte alltför frestande ut

tolken sa...

Jag har en annan fundering. Min uppfattning är att om en portugis (i utlandet) har problem med något så ringer han till en annan portugis som genast hjälper till även om det inte var den "formella vägen". Medan om en svensk har motsvarande problem och han vet att det finns en annan svensk som mycket väl skulle kunna hjälpa till med just det så drar man sig för att fråga. Har ni liknande erfarenheter?

Pumita sa...

Marsvin? Nej, jag äter ju inte kött som tur är. Men jag har sett middagsmaten springa runt i köket och sedan hamna på tallriken... på tal om tvåspråkighet, menar jag. ;D

Thérèse sa...

Tolken - nja jag vet inte , visst svenskar i allmänhet är mycket för att "man ska inte besvära" Men samtidigt har jag en känsla av att svenskar i utlandet hjälper varandra ganska mycket mer än hemma i Sverige. Fast det kanske bara är fördomar , jag vet faktiskt inte. När jag bodde utomlands lyckades jag inte lära känna några svenskar

Pumita - Ursäkta , glömde att du inte heller äter kött. Jag har pckså set middagsmaten springa runt innan den hamnade på tallriken men då var det höns , inte marsvin