svenskt umgänge

Ikväll såg jag reprisen av Fredrik Lindströms roliga och ibland träffsäkra program Världens modernaste land om svenskar och svenskhet. För er som inte såg det i vintras går programmen i repris på söndagkvällar och man kan också titta via svt.se. Rekommenderas!

I kvällens program förundrades en spanjorska över att svenskar inte tog med sina respektive på firmafester. Hon tyckte också att vi skulle umgås , festa och ha kul hela familjer , alla generationer, och klagade på att barn umgicks för sig, föräldrar för sig och äldre för sig.

För dom flesta är det självklart att frun/flickvännen/sambon/maken/pojkvännen stannar hemma när man går på firmafest. Fast varför då egentligen?

En tanke som slog mig är att vi svenskar ofta delar in vårt umgänge i grupper. Umgås jag med gamla barndomsvänner kan jag inte ta med en jobbarkompis , ska jag ut med dom jag spelar Korp-fotboll med kan jag inte ta med min kusin , ska jag träffa några gamla kursare från universitetet kan inte min barndomskompis följa med o.s.v

Många umgås kanske ensamma eller med andra par när dom är med sin respektive och träffar alltid kompisar utan respektive.

I dom flesta andra länder är det okey att ta med både barndomskompisar , fotbollskompisar , jobbarkompisar och respektive när grannen bjuder på fest. En kvinna som bott i Egypten berättade för mig att folk "alltid" kom försent och hade med tre kompisar när man bjöd hem dom. Vilket bara ansågs som trevligt , ju fler desto roligare.

Nu generaliserar jag naturligtvis enormt mycket. Självklart är inte alla svenskar så här. Men lite grann känns det som att umgås man med dom kan inte dom vara med. Ska man träffa några ute kan man inte bara ta med tre kompisar utan att det bestämts innan. Nu blev det här inlägget lite luddigt men jag hoppas ni förstår. Jag har inte kollat den här teorin med någon så jag kanske har helt fel. Protestera gärna i så fall!