lördag, september 15, 2007

gnäll, ensamhet och längtan efter någon att dela vardagen med

Nu har jag snart bott ensam med mina barn i elva månader. Aldrig trodde jag att det skulle vara så jobbigt. Visst är det mysigt och jag skulle aldrig vilja vara utan barnen. Samtidigt känner jag mig ganska ensam och isolerad och det är så mycket att tänka på och så mycket man måste göra ensam. Ibland önskar jag mig en annan vuxen som kunde laga mat åt oss , kanske hjälpa mig att bära ner våran tvätt till tvättstugan , följa med och handla och hjälpa till att bära matkassar , någon gång hämta eller lämna barnen på skolan , följa med oss till lekparken, hjälpa till att städa, göra frukost till barnen så jag får en enda sovmorgon någon helg , sitta och prata med mig på kvällen när barnen somnat och ensamheten känns som störst , hjälpa till att komma ihåg när dom ska ha med gympakläder , badkläder och matsäck till skolan och gärna krama på mig och kanske få sorgen att det har blivit så att jag lever ensam med barnen att dämpas eller försvinna.

Visst träffar jag andra vuxna ibland men det finns ingen som jag kan dela vardagslivet med. Visst är det skönt att ibland vara ensam med barnen men inte varje dag. Ibland känns det inte som om jag orkar allt även om jag alltid orkar krama på och leka med barnen. Självklart älskar jag mina barn mest av allt även dom stunder orken tryter och ensamheten känns outhärdlig.

Förut var mina föräldrar ibland barnvakt men nu tycker dom det är för jobbigt och särskilt min autistiska son är inte välkommen hem till dom. Något han inte förstår utan tjatar hela tiden om att han vill åka till mormor som han älskar. Jag har ingen jag kan fråga om barnvakt och barnens pappa bor i Madrid. Fast troligen kommer han att flytta hit vid årsskiftet så kan jag hålla ut ett par månader får jag någon som hjälper mig med barnen och säkert lagar deras mat och tvättar deras kläder ibland. Även om det inte är så många månader kvar känns det ibland som oändligt lång tid. Speciellt när jag känner att min ork börjar tryta.

Jag vet inte när jag senast var på fest, bio eller fikade med någon kompis. Visst är det många gånger mysigast att vara hemma med barnen men någon gång vore det skönt att göra något annat än sitta hemma varje kväll. Fast mest saknar jag någon vuxen att vissa dagar dela vardagslivet med. Eller åtminstone någon jag vet att jag kan ringa som kommer hem till mig dom dagar det känns som jobbigast.

Det här är väl en period just nu. Mina barn blir ju äldre. Deras pappa kommer inte alltid att bo i ett annat land. Någon gång i framtiden vill mina föräldrar säkert vara barnvakt ibland. Någon gång kanske jag träffar någon annan vuxen som vissa dagar vill dela mitt och barnens vardagsliv. Jag kommer säkert inte alltid att känna mig så här ensam och isolerad. Fast även om det är tillfälligt kan det ibland kännas jobbigt.

Stor kram till alla ni andra som lever eller har levt ensamma med barn och tycker det är mysigt men ibland känner att orken tar/tog slut och ensamheten och isoleringen och längtan efter någon att ibland dela vardagen med känns för stor.

Kanske borde fler ensamstående föräldrar som känner sig ensamma och isolerade flytta ihop i kollektiv och hjälpa varandra. Att ha någon eller några att dela vardagslivet med gör nog att man blir gladare och får mer ork att vara en bra förälder.

15 kommentarer:

Anna Malaga sa...

Stor kram till dig!
Ibland undrar jag varför allt i Sverige är sâ uppbyggt runt tvâsamheten och kärnfamiljen, när det är sâ sällan tvâsamheten funkar i längden.
Det mâste finnas massor av folk där ute i precis samma situation, men frâgan är ju hur man hittar dem, om man dessutom är nyinflyttad pâ ett ställe....? Jag hör ofta samma sak, bland annat frân hemmaföräldrar, som ocksâ känner sig ganska isolerade.
Trist med dina föräldrar. Barn ÄR ju liksom jobbiga, även vanliga barn... man kan väl passa dem för att göra dottern en tjänst om inte annat.
Att pappan snart flyttar hem var ju en bra nyhet. Tiden gâr fort och det är inte lângt kvar dâ, ju. Kram!

Thérèse sa...

Anna - tack och stor kram tillbaka! Tycker precis som du att mycket är uppbyggt kring tvåsamhet fast så många i Sverige lever ensamma med sina barn. Vore nog skönt för många ensamma föräldrar att hitta varandra och göra kul saker med barnen. Jag känner ju tyvärr inte så många här än och sitter man mest hemma lär man inte känna folk heller. Det går ju inte att gå kvällskurser , gå med i föreningar och sånt. Borde finnas något nätverk där ensamma föräldrar kan hitta varandra. Skulle vilja ha kompisar som kunde komma över och ibland följa med och handla , tvätta , laga mat , äta tillsammans och bara sitta och prata när barnen lagt sig. Har ännu inte hittat någon eller några såna här i stan men precis som du säger 3.5 månad går fort, ska bli skönt att få någon att dela ansvar för barnen med och umgås med.

Anonym sa...

Prova på Nya vänner (www.nyavanner.se tror jag)? Jag använde sidan för 3 år sedan när jag kände att jag behövde få sällskap av någon i Malmö, och jag lyckades. Även om jag inte längre vistas i Malmö så har jag kvar en kompis där.

Thérèse sa...

Haydee - tack för tipset. Jag kanske är lite konstig men det känns lite "skumt" på något sätt att leta vänner eller partner på nätet. Jag har inget emot andra som gör det men det tar emot att göra det själv. Fördomar kanske som jag borde försöka övervinna. Ska kolla sidan.

Carin sa...

Åh, jag vill också ge dig en riktigt stor kram! Jag förstår dig och det måste kännas väldigt jobbigt, skänt i alla fall att en förändring inte är alltför långt bort. Det gör säkert stor skillnad när barnens pappa flyttar till Sverige.

Ensamhet kan vara väldigt deprimerande och tungt, men man lär sig väldigt mycket av det, och livet ser nog ut så i perioder. Jag har känt mig väldigt ensam ibland och kan vara avundsjuk på dem som åtminstone har barn, en egen familj och ett sammanhang att höra till. Samtidigt behöver man ju vuxnas sällskap också och det kan vara knepigt att leva väldigt utåtriktat när barnen är små.

Tillåt dig att sörja och acceptera att just nu är det så här, utan att för den skull sluta fundera över vad du skulle kunna förändra. Det kommer inte alltid vara så här.

Gör vad du kan för att skämma bort dig och fokusera på livets detaljer som ger dig glädje i stunden!

Kram!

becka sa...

Det finns faktiskt ett sånt kollektiv i Kortedala. De har ett helt typ åttavånings höghus för sig själva. Jag vet flera som bor eller har bott där med sina barn och trivs hur bra som helst. Undrar om det heter "Trädet"? Minns inte riktigt. Puss!

Thérèse sa...

Carin - tack och jättestor kram tillbaka. Jag känner mig kanske inte så ensam eftersom jag alltid har barnen och precis som du säger är det skönt att höra till ett sammanhang. Jag barnen och deras pappa är på nåt sätt en familj även om vi inte bor tillsammans.

Samtidigt saknar jag vuxenkontakter i vardagen och ett lite friare/ mindre inrutat liv. Jag kan ju aldrig hänga med några och fika efter föreläsningar eller när jag har jobbat för jag måste alltid hämta barn på skolan. Blir ganska isolerad hemma när mina barn har lagt sig så jag kan ju inte gå ut , gå på bio , festa eller nåt annat.

Men mest av allt saknar jag någon annan vuxen att dela vardagen med , som jag skrev någon som kan vara med och göra saker med barnen , handla , tvätta , städa, laga mat och allt sånt. Som sagt 3.5 månad går fort och det kommer att bli mycket lättare när barnens pappa bor här. Hoppas du har rätt i att man lär sig något av att vara ensam för nu känns det bara tungt och utmattande i perioder.

Becka - känner till det stället , ligger vid 6:ans ändhållplats. Har en kompis som bor där. Dock inte bara barnfamiljer som bor där utan alla möjliga men ganska mycket barnfamiljer och dom har dagis i botten av huset. Vet två kollektiv här i stan där jag bor också men vet inte hur lätt det är att få lägenhet där och jag trivs väldigt bra i lägenheten och området jag bor nu

KARLAVAGNEN sa...

Jag hajar hur du menar! Även om jag inte har barn så har jag varit tvungen att bygga upp mitt sociala liv ganska snabbt detta året pga flytt. Å jag förstår ensamheten! Men mormor borde kanske bli informerad om hur viktig hon är i barnens liv, hur omtyckt hon är och att hon faktiskt spelar en stor roll! Det där är ju er ensak iofs...

Bra att barnens pappa flyttar hem och jag hoppas att han ställer upp för dig och dem.

Lycka till!

Anonym sa...

Jag har inte varit i Uppsala på några månader nu, så det blir ju närmare till jag kommer dit nästa gång... Jag hör av mig till dig då, så får vi fika eller nåt!

Lisa Christensen sa...

Jag förstår att det måste vara jättetungt med det stora ansvaret. Hoppas att du snart får lite avlastning. Jag kanske inte kan göra så mycket för att hjälpa dig, men jag kan i alla fall berätta att jag växte upp med en ensamstående mamma och det var jättetufft för henne, men tack vare situationen som vi befann oss i har vi kommit varandra jättenära och har världens bästa relation! Jag har också märkt att mina vänner som bara vuxit upp med en förälder har fått otroligt nära och fin kontakt med den föräldern.

Stor kram från mig!

Nadia sa...

Hoppas att det blir bättre snart och att känslan av ensamhet lättar, kram!

Thérèse sa...

Karlavagnen - jo det är svårt att lära känna nya människor när man flyttar till en ny stad. Barnens mormor och morfar lugnar nog ner sig och börjar sakna barnen när dom inte träffar dom på ett tag så det går säkert över med tiden. Så är det ju inte så långt kvar tills deras pappa flyttar hit.

Lisa - tack för dina uppmuntrande ord och stor kram tillbaka.

Nadia - det går lite upp och ner med ensamhetskänslor. Vissa dagar ganska okey , andra är jobbigare. Kram!

Thérèse sa...

Johanna - en fika vore jättetrevligt när du har vägarna förbi Uppsala

Anonym sa...

Jag har ocksâ svârt att förstâ varför det är sâ svârt för föräldrar att "slâ sig ihop" mer och t ex vara barnvakt ât varandra. Det borde ju vara utmärkt för bâda parter. Men i Sverige lever man liksom sitt eget liv i varje familj... väldigt koncentrerat pâ tvâsamheten som ngn skrev här ovanför. Du kanske kan sätta upp lappar i trapphuset eller nât? "om jag är barnvakt ât dig kan du vara barnvakt ât mig..." skadar aldrig att prova : )

Förresten börjar vi ocksâ fundera pâ att âtervända, och kanske, kanske blir det Uppsala (har sökt en del jobb där). Dâ kan vi oxâ ta en fika!

Thérèse sa...

Sofia - jag håller med dig att man i Sverige lever sitt eget liv i varje familj och det är väldigt koncentrerat på tvåsamhet fast verkligheten inte ser ut så. Kanske ska prova med lapparna. Två av dotterns kompisars föräldrar har jag lärt känna litegrann men det är ganska ytligt. Fast vi skulle nog kunna vara barnvakter åt varandras barn. Mitt problem är ju att min son är autistisk så jag skulle tro att många skulle tycka det var besvärligt att passa honom speciellt om man inte vet så mycket om autism. Jag kanske skulle prova att sätta upp lappar;)

Det vore kul om ni hamnade i Uppsala , då tycker jag absolut vi ska ta en fika