gnäll, ensamhet och längtan efter någon att dela vardagen med

Nu har jag snart bott ensam med mina barn i elva månader. Aldrig trodde jag att det skulle vara så jobbigt. Visst är det mysigt och jag skulle aldrig vilja vara utan barnen. Samtidigt känner jag mig ganska ensam och isolerad och det är så mycket att tänka på och så mycket man måste göra ensam. Ibland önskar jag mig en annan vuxen som kunde laga mat åt oss , kanske hjälpa mig att bära ner våran tvätt till tvättstugan , följa med och handla och hjälpa till att bära matkassar , någon gång hämta eller lämna barnen på skolan , följa med oss till lekparken, hjälpa till att städa, göra frukost till barnen så jag får en enda sovmorgon någon helg , sitta och prata med mig på kvällen när barnen somnat och ensamheten känns som störst , hjälpa till att komma ihåg när dom ska ha med gympakläder , badkläder och matsäck till skolan och gärna krama på mig och kanske få sorgen att det har blivit så att jag lever ensam med barnen att dämpas eller försvinna.

Visst träffar jag andra vuxna ibland men det finns ingen som jag kan dela vardagslivet med. Visst är det skönt att ibland vara ensam med barnen men inte varje dag. Ibland känns det inte som om jag orkar allt även om jag alltid orkar krama på och leka med barnen. Självklart älskar jag mina barn mest av allt även dom stunder orken tryter och ensamheten känns outhärdlig.

Förut var mina föräldrar ibland barnvakt men nu tycker dom det är för jobbigt och särskilt min autistiska son är inte välkommen hem till dom. Något han inte förstår utan tjatar hela tiden om att han vill åka till mormor som han älskar. Jag har ingen jag kan fråga om barnvakt och barnens pappa bor i Madrid. Fast troligen kommer han att flytta hit vid årsskiftet så kan jag hålla ut ett par månader får jag någon som hjälper mig med barnen och säkert lagar deras mat och tvättar deras kläder ibland. Även om det inte är så många månader kvar känns det ibland som oändligt lång tid. Speciellt när jag känner att min ork börjar tryta.

Jag vet inte när jag senast var på fest, bio eller fikade med någon kompis. Visst är det många gånger mysigast att vara hemma med barnen men någon gång vore det skönt att göra något annat än sitta hemma varje kväll. Fast mest saknar jag någon vuxen att vissa dagar dela vardagslivet med. Eller åtminstone någon jag vet att jag kan ringa som kommer hem till mig dom dagar det känns som jobbigast.

Det här är väl en period just nu. Mina barn blir ju äldre. Deras pappa kommer inte alltid att bo i ett annat land. Någon gång i framtiden vill mina föräldrar säkert vara barnvakt ibland. Någon gång kanske jag träffar någon annan vuxen som vissa dagar vill dela mitt och barnens vardagsliv. Jag kommer säkert inte alltid att känna mig så här ensam och isolerad. Fast även om det är tillfälligt kan det ibland kännas jobbigt.

Stor kram till alla ni andra som lever eller har levt ensamma med barn och tycker det är mysigt men ibland känner att orken tar/tog slut och ensamheten och isoleringen och längtan efter någon att ibland dela vardagen med känns för stor.

Kanske borde fler ensamstående föräldrar som känner sig ensamma och isolerade flytta ihop i kollektiv och hjälpa varandra. Att ha någon eller några att dela vardagslivet med gör nog att man blir gladare och får mer ork att vara en bra förälder.