råd i kärleksproblem

Det är väldigt mysigt att vara kär. Men det kan också vara jobbigt om det inte är besvarat. Det kan också ta tid och energi från jobb , studier och annat att tänka på och längta efter en viss person. Dom flesta vill nog träffa den där personen dom känner att dom vill dela sitt liv med. Så kan det naturligtvis bli vissa missförstånd och trassel när man är kär. Ska jag vara ärlig är jag inte så bra på det här med relationer. Visst har jag haft några längre förhållanden och pojkvänner och sånt men jag är inte sån som sitter och läser böcker om förhållanden och hur män och kvinnor är och jag är usel på att komma med råd om någon har kärleksproblem. Just nu har jag själv inga kärleksproblem som tur är. Däremot har jag en bekant som har lite grubblerier på den fronten och som bad mig om råd. Jag vet inte vad jag ska ge för råd men eftersom jag har kloka läsare här på bloggen föreslog hon att jag skulle fråga dom. Så med hennes tillåtelse har jag skrivit ner hennes historia som hon har läst och godkänt.

Förra sommaren träffade tjejen ifråga en kille. Killen var till en början väldigt rädd att hans före detta flickvän skulle få veta att han hade träffat någon ny. Ex-flickvännen skulle bli väldigt ledsen trots att det gått ganska lång tid sen det tog slut. Hon hade inte kommit över honom och ville nog inte att det skulle vara slut. Han och ex-flickvännen var dessutom goda vänner och träffas ofta så han ville naturligtvis inte göra henne ledsen. Dessutom var han nog en aning osäker på känslorna för den nya tjejen. Hon fick höra att offentligt var dom bara kompisar och dom kunde inte kramas ute eller gå till vissa ställen av risk för att stöta på exet , exets vänner eller familj. Ja ,dom kunde inte ens gå till mataffären eller ta en promenad tillsammans.

Dom kunde bara träffas hemma hos varandra och på tu man hand. Det kändes väl okey i början för min bekant för man vet ju inte hur förhållanden utvecklas även om hon redan tidigt kände att hon verkligen tyckte otroligt mycket om den här killen. Han var väl lite mer osäker dom första månaderna. Han tyckte det var mysigt att sova tillsammans då och då men att vara ihop var han en aning tveksam till. Skulle han på bio, fest eller annat var det med kompisarna och hon blev aldrig tillfrågad att följa med. Hon frågade några gånger men fick alltid höra att just då passade det inte.

Efter en tid blev han mer säker på sina känslor och sa att det var okey om exet fick fick veta att han träffat någon annan men han ville inte slänga det i ansiktet på henne när dom pratade eller sågs. Inte heller blev det av att han träffade min bekant annat än hemma hos sig eller henne. Ofta fick hon höra efter att han varit på någon fest eller liknande att han tänkt fråga henne om hon ville med men det blev inte av eller han trodde inte att hon kunde just då. Nästa gång kanske....

Att träffa varandras familjer är naturligtvis inte heller aktuellt. Och till omgivningen säger den här killen att han är singel. Hon känner sig inte som singel men inte heller som om hon är ihop med någon. Konstig känsla. Hon försöker verkligen ha tålamod och anpassa sig till situationen och göra som killen vill men samtidigt kan hon inte låta bli att grubbla och undra. Visst har hon frågat honom då och då men han säger antingen att hon kommer med olika anklagelser eller att naturligtvis kan dom göra massor av saker , det har bara inte blivit av.

Hon har försökt att dom ska äta lunch, gå på bio eller gå ut själva men varje gång har han haft annat att göra så det har inte blivit av. Fortfarande ses dom inte annat än hemma hos varandra när dom är ensamma. Dom kan inte ens gå ner till videobutiken runt hörnet och hyra film tillsammans. När hon frågar säger han att det är klart dom kan, men inte just idag och förut har det bara inte blivit av. När dom ses är det oftast sent på kvällen sover hos varandra och nästa dag har han alltid mycket att göra så han går tidigt eller hon måste gå efter frukost.

Jag vet inte hur lång tid man ska ha varit tillsammans innan man träffar varandras vänner och familjer. Den här tjejen har hoppats att det ska lösa sig med tiden och det gör det kanske men nu har det gått 1.5 år och det har varit väldigt tärande på hennes självförtroende. Hon känner sig som en älskarinna till sin pojkvän. Någon som man träffar och har sex med i hemlighet men inte presenterar som flickvän utåt. Dom ses fortfarande regelbundet , sover hos varandra och har väldigt mysigt på tu man hand.

Hon älskar verkligen den här killen. Hon vill att dom ska vara tillsammans.Samtidigt så tycker hon att det här hemlighetsmakeriet är jobbigt. Hon känner det som om det är något fel på henne eftersom dom inte kan synas tillsammans. Naturligtvis är det viktigaste att dom trivs ihop på tu man hand men hon vill ju också kunna gå på stan , bio , ta en fika , gå på fest, träffa hans vänner och familj. Liksom kunna vara någon sorts officiell flickvän. För allt annat i förhållandet utom det här hemlighetsmakeriet tycker hon är hur bra som helst.

Hon har pratat med honom om det här och han säger att naturligtvis ska hon få följa med på nästa fest eller träffa hans familj. Men så har han sagt i ett halvår och ingen förändring sker.
Ska hon bara ha tålamod och vänta eller ska hon ställa hårdare krav eller ska hon dumpa honom? Varför gör han så här att han exkluderar henne från sitt övriga liv? Dumpa vill hon egentligen inte eftersom hon tycker väldigt mycket om honom. Samtidigt är det här hemlighetsmakeriet jobbigt och tråkigt och hennes självförtroende har fått en rejäl törn. Hon förstår inte heller varför deras relation måste vara så hemlig eller är det normalt att vänta 1.5 år eller mer med att presentera en ny flick/pojk vän för vänner och familj? Varför vill man ha ett hemligt förhållande om man inte är ihop med någon annan? Eller är kanske den här tjejen bara onödigt svartsjuk och jobbig?