månadens inlägg - svenskhet

Det är lite svårt att sätta fingret på vad som är svenskhet och vad som gör en människa svensk. Förmodligen handlar det mest om en känsla , att man känner sig svensk. Men om man ska generalisera , och det är ju kul ibland, finns det säkert vissa drag som är typiskt svenska. Till exempel är det vanligare att man tassar runt i stumplästen i ett svenskt hem än i ett spanskt hem.

Fast min första tanke om typiskt svenska fenomen är att "vilja vara i fred" och att "inte störa". Den typiska svensken tycker det är skönt att vara i fred. Man bor gärna själv, få huvudstäder har så många ensamhushåll som Stockholm, och efter jobbet/skolan vill man vara ifred hemma. Det känns nästan jobbigt att man måste gå på den där födelsedagfesten på lördag. Utlänningar jag har pratat med som har pluggat eller jobbat en tid i Sverige tycker det är märkligt att man nästan aldrig går och fikar, tar en öl eller liknande med jobbet eller klassen. När arbets/skol dagen är slut går alla hem till sig. Man vill heller inte störa. Man drar sig för att ringa och att bara åka förbi och ringa på någons dörr är i stort sett tabu. En spanjorska som bott i Sverige berättade för mig att om en bekant till henne råkade ut för något (hon tog dödsfall i familjen som exempel) då är det självklart att man ringer och hör hur det är. Här tyckte hon att svenskar var märkliga som inte ville störa utan på sin höjd skickade ett sms.

En annan sak som känns typiskt svensk är att svenskarna är folket som är två. Sommarsvensken och vintersvensken. Sommarsvensken springer genom gröngräset på brunbrända ben med solblekt hår och ler mot sin omgivning. När det är sommar ska det vara fest (gärna grillfest) och man ska umgås , vara glad och livet är lätt och roligt att leva. Så plötsligt i oktober sker en förvandling. Vintersvensken traskar fram på regniga gator och undviker att möta förbipasserandes blickar. Vintersvensken är fåordig och betraktar allvarligt omgivningen. Det är bara på sommaren svensken "verkligen lever".

Att gnälla över hur tråkiga och "lagom" svenskar är känns också som typiskt svenskt. Att ordet osvensk har en positiv klang är nog något unikt för Sverige. Ingen amerikan skulle frivilligt och glatt kalla sig oamerikansk. Lika konstigt är det för en japan eller spanjor att kalla sig ojapansk eller ospansk. Vi vill inte vara tråkiga och äta typisk svensk mat som pölsa och kalops utan föredrar sushi och tacos. Hellre tapas än falukorv och hellre tzatsiki och curry än brunsås. Fast naturligtvis har vi mattraditioner också som kräftkalas , surströmmingsskivor, få skulle nog kunna tänka sig julen utan julskinka , glögg , pepparkakor och julmust, på midsommar ska det ätas sill o.s.v.

Det jag uppskattade med Sverige när jag bodde utomlands var att saker fungerar väldigt smidigt. Man behöver inte stå timmar i kö , skickas mellan olika ställen och fylla i mängder av blanketter för att få ett ärende fixat. Sen var det känslan av att människor i Sverige har liknande bakgrund som jag. Vi har gått i samma skolsystem , sett samma barnprogram , ätit saltlakrits och pratar samma språk.

En positiv sak med svenskar är att många är relativt beresta och har bra koll på vad som händer omvärlden. Så tror jag eller vill iallafall tro att solidaritet med svaga, utsatta grupper i Sverige och världen och viljan att hjälpa är relativt stor i Sverige och rasismen är relativt liten. Men det kanske är fel och bara min förhoppning hur det borde vara.

Jag har väldigt svårt för det svenska klimatet med dom långa , mörka och kalla vintrarna. Det känns som det är långt mellan människor och lite ensamt att leva i Sverige. Just nu bor jag här men jag är inte säker på att jag alltid vill göra det. Dyker det upp någon möjlighet att flytta utomlands igen skulle jag nog gärna flytta , åtminstone några år. Fast jag kommer nog aldrig att känna mig som annat än svensk och vill nog inte göra det heller.

Flera inlägg i kedjan finns här