en gammal bekant

Det är ganska lustigt med gamla kompisar. En del har man ytterst sporadisk kontakt med men man känner ändå att man är kompisar och det är kul dom gånger man träffas eller hörs fast det blir sällan , kanske alltför sällan. En del har man inte pratat med på flera år och även om man tänker på dom då och då känns det som om man har förlorat kontakten. Särskilt om man varit mer ytliga bekanta än nära kompisar.

En sån ytlig bekant ringde mig i förrgår. Vi har aldrig umgåtts så mycket men möttes i Göteborg för några år sen. Nu är det två år sen vi hördes senast och jag blev lite förvånad att han hade fått tag i mitt nummer och dessutom visste att jag bodde i Uppsala. Senast vi sågs skulle jag flytta till Madrid och han till Paris.

Han bor fortfarande kvar i Paris men trivs inte så bra så han har sökt jobb här i stan och ska hit till Uppsala på anställningsintervjuv.

Han är en mycket speciell person så han förtjänar ett eget blogginlägg. Han är från Indien men har växt upp i London. I ett sånt där område där det bara bor indier. Han pratar ingen "hindu-engelska"utan med en mycket brittisk accent. Han har bott i Sverige i 7 år men som god engelsman pratar han naturligtvis ingen svenska. Kanske är det hans uppväxt som invandrare som har gjort honom ganska fördomfull på vissa områden. Eller så är han bara så ändå. Tecknet på en riktigt civiliserad människa är att hon pratar bra engelska. När vi i förrgår pratade i telefonen påpekade han direkt att i Madrid kan man ju inte bo , där pratar inte ens folk engelska... Som en gammal klasskompis pappa som var ytterst misstänksam mot alla människor som inte rökte...fast det är en annan historia.

I Paris är det också lite si och så med kunskaper i engelska. Han öste ur sig en massa om hur jobbiga fransmän var och hur trist det var att bo i Paris på telefonen samtidigt som han erbjöd sig att fixa ett jobb åt mig i Paris. Ett jobb jag kunde få för att jag pratade så utmärkt engelska.

Min kompis familj tillhörde bramhin-kastet , det högsta indiska kastet och hans pappa var präst i ett hinduistiskt tempel i London. Familjen var ganska religiös så min kompis är som god hindu född vegetarian och har aldrig smakat kött.

När han blev lite äldre tog han delvis avstånd från sitt indiska ursprung (förutom att han naturligtvis fortsatte vara vegetarian) och försökte bli så brittisk som möjligt. Han studerade vid Oxford och var med i diverse studentföreningar och var väldigt brittisk och skrev sen en avhandling. Efter disputationen bestämde han sig för att åka utomlands och valet föll på Sverige därför att dr skulle alla kvinnor vara långa , blonda, otroligt vackra och se ut som en ung Agneta Fältskog.

Han är än idag väldigt brittisk och har förutom Sverige och Paris och jobbat ett tag i Holland. Han är en sån där britt som tillbringar sina lediga kvällar på engelska pubar , dricker öl och äter salt and vinegar chips och pratar engelska med andra engelsmän var i världen han än befinner sig.

Han får ju naturligtvis vara hur brittisk han vill för mig men det är lite trist att han verkar ta så mycket avstånd från sitt indiska ursprung. Han kan säga väldigt märkliga saker som att kalla indier och andra folk långt borta från Europa för vildar. När jag hade varit i Indien sa han till mig att det kan inte ha varit något vidare och berättade en historia när han hälsade på släktingar i Indien som tonåring. Dom skulle äta och på indiskt vis åt man med händerna , något han som britt absolut inte kunde göra , han var ju ingen vilde heller. Så släktingarna som inte hade bestick fick gå över till grannen och låna en kniv och en gaffel.

Han är förstås väldigt trevlig men ibland kan det vara lite jobbigt att han är så fördomsfull mot människor som bor i tredje världen och mot människor som inte pratar engelska eller pratar dålig engelska. Han har inga problem att säga dom här åsikterna till vem som helst heller och ibland tror jag folk har blivit chockade. Så har han problem med muslimer. Fast det är den gamla indiska konflikten mellan muslimer och hinduer som jag tror han fått med sig hemifrån tyvärr. Det är också sånt han inte drar sig för att säga till vem som helst. Fast precis som många svenskar med rasistiska fördomar säger han att han ogillar muslimer därför att dom är såna eller såna och gör det och det men Mohammed på hans jobb eller Ali som han bor granne med är okey fast alla andra muslimer är det inte.

Han är en trevlig men ganska orginell person. Det är på sätt och vis sorgligt att han känner att han måste vara så brittisk. Jag blev glad men förvånad att han ringde mig för vi har inte varit särskilt nära vänner. Det skulle vara kul om han fick jobbet och flyttade hit till stan även om vi nog inte skulle ses så ofta. Han dricker lite väl mycket och tillbringar sina kvällar på brittiska pubar och det är ju ganska fjärran från det småbarnsliv jag lever.

På tal om att bo i Paris och inte kunna franska så träffade jag för några år sen en tjej som hade jobbat på en irländsk pub i Paris. Hon hade bara umgåtts med irländare och knappt pratat ett ord franska under det år hon bodde där. I många storstäder kan man ju leva i en enklav där man bara umgås med landsmän och pratar hemlandets språk.

Det är iallafall kul när gamla vänner man inte hört från på länge hör av sig. Jag är tyvärr lite dålig på att ta kontakt med personer jag inte har pratat med på väldigt länge. Jag borde verkligen bli bättre på det. Det kan ju bli lite krystat och man kan känna att man inte har så mycket att säga varandra längre eller så kan det bli jättekul och trevligt. Man vet inte förrän man har försökt.