torsdag, augusti 16, 2007
frågestund
Hittade ett kul inlägg hos Silverfisken så jag tänkte helt fräckt sno idén. Ni som läser här får fråga mig om precis vad som helst och jag lovar att svara efter bästa förmåga. Så sätt igång att ställa frågor!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Kul! Vilket är ditt favoritland om du bara får välja ett och varför?
Mest minnesvärda upplevelse?, positiv eller negativ.
Haha, det här var roligt! Inte en fråga men en uppmaning: Berätta en hemlighet! Något som du inte har bloggat om tidigare.
Nadia - oj vad svårt , Spanien där jag bott har naturligtvis en speciell plats i mitt hjärta. Känns lite som ett andra hemland och jag kan absolut tänka mig att bo där i framtiden. Men ska jag välja ett land som fascinerar mig oerhört så blir det nog Indien. Det är så annorlunda och speciellt. Det påstås att man antingen älskar eller hatar Indien. Jag älskade det från första stund och hoppas återvända inom en inte allt för avlägsen framtid.
Mest minnesvärda upplevelsen blir ett tråkigt svar... eftersom jag är mamma så var det naturligtvis när barnen föddes. Inte själva förlossningen för det tyckte jag mest var jobbigt och smärtsamt men efteråt när man ligger där med en helt ny människa på armen är det helt underbart. Känslan att sen få leva med barnen , lära känna dom och se dom växa och utvecklas går inte att beskriva. Men om jag gå på temat resor är resan till Indien den som förändrat mig mest och det var en enorm upplevelse både positivt och negativt. Att leva i så extremt fattiga familjer i avlägsna byar var otroligt jobbigt men också givande. Jag kunde aldrig tro att en vanlig toalett och dusch var så viktigt för mig... där fick man ju söka upp en buske och uträtta sina behov och tvätta av sig i en hink med vatten. Men att komma så nära den djupa fattigdomen familjen och byborna levde i var tungt men gav samtidigt nya insikter om livet och orättvisor i världen. Exakt hur det har förändrat mig är svårt att beskriva. Jag tror alla som reser i fattiga länder förändras mer eller mindre och ännu mer om man kommer så nära att man lever med fattiga människor
Pumita - oj det var svårt... Det är ju mycket jag inte bloggar om men kanske inte främst för att det är så hemligt utan för att jag inte tror det är så intressant att skriva eller läsa om. Jag brukar också undvika att skriva om familj och vänner mest för att jag tänker att man borde fråga om sånt.
Jag kommer inte heller ihåg vad jag bloggat om men jag ska väl försöka komma med någon hemlis då. Jag ar sen väldigt många år en sjukdom som ger mig återkommande och svåra inflammationer i knäna. Trots all världens prover och massor av medicin hittar inte läkarna något fel på mig eller någon medicin som hjälper. Det är oerhört frustrerande och ett hinder i mitt dagliga liv då jag ibland knappt kommer upp ur sängen på morgonen. Dock har jag då och då långa friska perioder och vistas jag i värme brukar det bli helt bra.
Jag ogillar att sova ensam och är väldigt kramig som tur är slipper jag det då och då för det finns någon som sover hos mig och kramar på mig ibland. Det hör väl också till sånt jag medvetet låtit bli att skriva om precis som hångelrapporter ;)
Nja jag vet inte riktigt vad jag ska skriva mer. Fråga gärna så avslöjar jag massa hemlisar!
Fast jag är rätt vanlig och har inte så mycket hemligheter.
Usch, vad tråkigt att höra! Det måste vara kämpigt mellan varven. Beundrar dig som orkar!
Jag ska inte pressa dig på några hångelrapporter, fast lite roligt vore det förstås... ;)
Själv vill jag ha mycket plats när jag sover. En armbåge i ögat är inte ovanligt om man kommer för nära. Men jag är inte så våldsam i vaket tillstånd. ;)
Jag har missat massor i sommar och vill veta vad du har för dig nuförtiden och om du tänker bli lärare eller något annat?
Kram,
Pumita - jo , det är jobbigt och särskilt att inte veta vad det är för fel på mig. Just nu mår jag och knän bra.
Hångelapport? Ha ha. Jag får väl skylla mig själv lite som lovade att svara på allt. Sen ganska länge hånglar jag bara med samma person men jag har inte skrivit om honom här. Men jag är inte singel utan det finns någon... Han är jättebra och fin och allt sånt. Det kanske får räcka så , så länge. Dock är det ett tag sen jag hånglade nu
Anna- Vad jag gör? Just nu dricker jag fino som jag fick är jag hade besök från Madrid i somras...
Jag har varit dålig både på att blogga och läsa bloggar i sommar så jag hänger inte heller helt med;)
Jo , jag ska fortfarande bli lärare har jag tänkt. Om två veckor är jag tillbaka på skolbänken igen. Pluggandet går bra men det är inte så kul för privatekonomin att plugga med två barn. Jobbar lite extra. Brukar tänka att det blir några tuffa år nu men bätttre se. Ska bli skönt att ha lärarexamen. Trivs bra men känner inte så många i stan än , umgås lite med en mamma till min dotters kompis och Niklas fd.Hans ångest som jag känt hur länge som helst. Saknar Madrid men ska förhoppningsvis dit på besök med barnen i höst. Så finns ju Spanien kvar om jag vill bo där i framtiden
Kram
Inte alls ett tråkigt svar vad det gäller minnesvärda upplevelser tycker jag, det låter härligt och mysigt!
Har en till fråga som kanske är för privat, om du känner att det är så hoppas jag att du inte känner dig tvungen att svara. Men du har ju skrivit en del om dina barn och bland annat om din son, om jag inte missminner mig är han autistisk?
Hur tycker du att omgivningen reagerar på det, eller rättare sagt; Hur tycker du att han/ni bemöts av omgivningen försåelse/oförståelse? Dumma kommentarer eller folk som inte riktigt vet hur de skall bete sig? Är lite nyfiken, men som sagt känn dig absolut inte tvungen att svara.
Nadia - helt okey fråga. Har ibland tänkt skriva om autism men det har alltid känts lite svårt och jag har inte vetat riktigt vad jag ska skriva.
Jag är väldigt öppen med att min son är autistisk och jag tycker omgivningen är förstående. Naturligtvis kan det vara svårt att veta hur man sa bemöta honom när man är ovan. Han är sällan intresserad av så mycket kontakt med andra. Han nöjer sig på sin höjd med att säga hej , titta lite på dom och skratta lite. Ibland kanske han säger något mer. Man är ju van att prata med kompisars barn om man kommer på besök och det kanske kan bli lite underligt för många. Nu är ju dom som känner mig väl vana vid min son och min dotter är extremt pratsam så hon sköter pratandet med alla som kommer på besök.
Här i Sverige tycker jag att folk vet mycket om autism så jag får sällan frågor om det utan istället undrar man om det är jobbigt med ett sånt bar och sånt.
Visst är det jobbigt men det är också en vana att ha ett barn med speciella behov. Vi kan inte alltid göra allt som anda familjer och min son trivs bäst att vara hemma i lugn och ro eller hos mina föräldrar. Han är inte intresserad av att vara på ställen med mycket folk , det blir mest jobbigt. Samtidigt kan han uppskatta att göra utflykter , gå ut och äta och annat. Nu kommer jag troligen snart att få viss avlastning så han får vara vissa veckor på ett korttidshem. Det blir skön att kunna ägna sig mer åt dottern men jättetråkigt och jobbigt att lämna bort sitt barn.
Jag tyckte det var stor skillnad i Spanien där människor "på gatan" inte hade lika kunskap och förståelse. Samtidigt var folk i Spanien vänliga och det brukade aldrig bli något problem att min son var lite "konstig". Tror också att det hjälpte att han var utlänning och inte kunde språket så bra. Skolan där var väldigt bra men p.g.a språket tror jag det var bra för honom att flytta tillbaka till Sverige och han trivs väldigt bra på sin skola här.
Blev ett långt svar och jag vet inte riktigt om det var det du ville veta men fråga gärna mer. Jag får se om jag skriver om honom och om autism i framtiden
Tack för det långa och utförliga svaret!
Och vad skönt att du trots allt känner att folk visar förståelse för din son trots att de kanske inte riktigt vet hur de skall bet sig.
Kul att du har en dotter som verkar vara rena motsatsen, de kanske kompletterar varandra?;)
Kan också tänka mig att kunskaperna om autism och liknande är sämre i Spanien. I Sverige är folk kanske lite mer intresserade och trots att de allra flesta inte besitter några djupare kunskaper har man ju oftaste ett humm eller en vag uppfattning om vad autism är. Eftersom du var så snäll och svarade fortsätter jag att fråga på; Hur kändes det när din son fick sin diagnos? Och hur kommer man fram till att ens barn kanske inte är som alla andra? Jag är lite nyfiken på hur man som förälder upplever det då man får veta att ens barn är "annorlunda".
Nadia- Det var väldigt jobbigt när min son fick sin diagnos. Naturligtvis är de också en viss lättnad för man har ju som förälder länge misstänkt att något har varit fel. Samtidigt vill man ju inte att det ska vara så och hoppas att det på något magiskt sätt ska växa bort. Egentligen var jag nog smådeppig i flera år efter diagnosen. Jag hade väldigt svårt att prata om det samtidigt som jag läte allt jag om över om autism och oroade mig för hans framtid. Idag känns det som om han kommer att få ett bra liv och har en bra framtid fast det inte kanske ser ut som dom flesta andra människors liv. Han kanske inte kan bo helt själv och så , vi vet ju inte hur mycket han kommer att klara och inte klara men huvudsaken är att han är lycklig och det är han just nu. Han trivs i skolan och har fritidsintressen. Vi kom väl på att han var annorlunda för att han inte började prata. När han var två år och inte pratade var vi ganska oroliga. Först utreddes han för eventuella höselskador men vi fattade att det inte var något sånt för ha förstod ju vad vi sa. Sen var han ovanligt livlig och lyssnade aldrig på oss. I efterhand kan jag ju se andra tecken som är vanliga som till exempel problem med amning och att kommunikationen som spädbarn med föräldrarna inte var riktigt som den skulle.
Fråga gärna på så svarar jag så gott jag kan. Funderar som sagt på att skriva om autism och att vara förälder till ett barn med autism någon gång. Får se när/om det blir
Återigen, tack för det långa svaret.
Jag föreställer mig att det värsta med vara förälder till ett barn som kräver vård och omsorg utöver det vanliga måste vara känslan av att veta att barnet i större eller mindre utsträckning alltid kommer att vara beroende av en själv. Vad händer när man själv försvinner? Samtidigt tycker jag att det är synd att det bara skrivs om de problem som uppstår, mycket sällan om glädjen som barnet i sig ändå måste föra med sig, trots att det inte är som "alla andra".
Att leva med ett barn som på något sätt skiljer sig från sina jämnåriga behöver kanske inte alltid vara sämre, bara annorlunda.
Skicka en kommentar