Allas status borde höjas

För några år sen kom boken Statussyndromet av den brittiska folkhälsoexperten Michael Marmot. Hans forskargrupp har gjort världens mest omfattande studie om medellivslängden i världen. I större delen av världen har medellivslängden ökat dom senaste 20 åren. Bara några länder i Afrika och en del forna Sovjetstater har en minskning i medellivslängd. Om någon är nyfiken på medellivslängden i olika länder finns nya siffror HÄR

Det är delvis skrämmande läsning. Det skiljer över 50 år i medellivslängd mellan Monaco i toppen och Angola i botten. Nu drar barndödligheten ner siffrorna i länder som Angola så en svensk forskare jag pratade med om detta hänvisade till ett mått där man mäter förväntade medellivslängd från 15 år istället för från födelsen. Skillnaderna är stora då också men inte riktigt lika stora.

Det intressanta i Marmots studie är att medellivslängden skiljer väldigt mycket inom olika länder. I till exempel Glasgow skiljer det 25 år i medellivslängd mellan den stadsdel där folk lever längst och den där man lever kortast. I figur efter figur i boken visar han folks utbildningsnivå, inkomst, sysselsättning eller position i yrkeshierarkin på ena axeln. På den andra finns dödlighet, hälsa eller livslängd. Vare sig det är staplar eller kurvor lutar de – i en gradvis stigande skala från dem som befinner sig lägst i hierarkin till dem som är högst. Medellivslängden är alltid kortast bland dem med lägst status, och där är också hälsan alltid sämst.

Även i Sverige finns skillnader. Skillnaden mellan arbetares och akademikers medellivslängd var för 20 års sen 2 år och nu har den ökat till 5 år. Människor med högre utbildning och friare jobb lever i snitt längre än lågutbildade som inte har så stort inflytande på sitt jobb och sin situation. Michael Marmot menar att i rika länder är det inte större satsningar på sjukvården som behövs för att öka medellivslängden utan att allas sociala status måste höjas. Ju större skillnader mellan botten och toppen desto större skillnader i medellivslängd.

Vilka statussatsningar blir mest avgörande för samhället? Michael Marmot trycker på fyra viktiga områden i slutet av sin bok:
1) Tidig barndom. Barn från missgynnade familjer klarar sig sämre i skolan, som om ”ojämlikheten smittar dem socialt och psykologiskt”. Därför ska man satsa på både barnomsorgen och att stödja föräldrarna. Då finns chansen att höja nivån på skolundervisningen för alla barn.
2) Arbetsplatsen. Där får vi antingen svårare eller lättare att få kontroll i livet, vilket påverkar stressnivån. Ju mer självständighet, belöning och trygghet, desto bättre hälsa.
3) Samhället. När man satsar på att förbättra stadsmiljön – bostäder, tillgång till varor och tjänster, stöd till sociala nätverk och ekonomisk återhämtning – ökar hälsan i hela samhället. Men det finns risk för bakslag när medelklassen flyttar in i och förbättrar lågstatusområden. De fattigare trycks bort och får inte del av förbättringen.
4) Äldre människor. Att subventionera kollektivtrafiken för de äldre ökar livslängden. Brist på social kontakt är nämligen dödande – inte bara för de gamla, utan för alla människor på jorden.

Vad kan man göra som individ?
– Det här hänger inte enbart på individen, säger Michael Marmot, utan på hela samhället. Att en individ lyckas ekonomiskt och samhälleligt är inte