söndag, augusti 22, 2010

Spanskan fattas mig

Många år var jag väldigt inställd på att bli mer eller mindre flytande på spanska. Jag pluggade en termin i Sevilla, en sommar i Cadiz och jag läste det på universitetet. Fick ta nåt test som visa att jag hade kunskaper nog att söka till universitets-spanska och läste inte på heltid utan 1-2 kvällar i veckan. Vi reste tre månader i Mexico och Centralamerika och fem veckor i Venezuela. Jag reste då och då till Spanien på kortare besök. Hyrde bil och reste runt så jag har sett en stor del av landet. 2005 fick min dåvarnade man jobb i Madrid så vi flyttade dit. Jag bodde där 1.5 år innan jag flyttade hem till Sverige. Inget lätt beslut att i förtid lämna en av dom städer jag älskar så mycket och att lämna mannen var så outhärdligt svårt beslut att jag inte kan uttrycka det i ord.

Idag 3.5 år senare finns mannen kvar som en av mina närmaste vänner och vi ses ofta. Senast igår åkte vi till djurpark och gick på restaurang med barnen och hade en jättemysig dag och kväll. Vi är inte längre gifta, delar inte säng eller bostad men trivs ändå att umgås. Han bor liksom jag idag i Sverige. Han har arbetat flera år med spanjorer i Madrid och träffar nu mycket spanjorer på sitt svenska jobb.

En gång i tiden, då vi bodde i Madrid, var spanska det språk jag talade mest. Hemma hade vi regel att tala svenska. Något jag ofta fick påminna dottern om. Särskilt när hon berätta om dagis (skola) så blev det helst spanska. Dessutom bröt vi ständigt mot regeln när vi umgicks med folk eftersom alla våra vänner var spanskspråkiga, ingen kunde svenska.

Idag talar jag nästan aldrig spanska. Visst läser jag fortfarande tidningar på spanska på nätet men idag blir det sällan böcker på spanska. Visst ser jag då och då någon film på spanska men inte som när jag bodde i Spanien och dagligen såg spansk TV. Jag klagar ofta att jag inte har någon att prata med. Det blir bara enstaka gånger jag pratar spanska och i början känner jag mig alltid osäker och dålig men det brukar lossna och gå över förväntan.

Ex-mannen som inte har pluggat spanska pratar en mycket god spanska. Mycket bättre än många svenska spanskalärare som tyvärr ibland pratar bedrövlig spanska. jag har ju någon att tala med om jag vill. Men det är så svårt att prata spanska med honom. Vi har ju alltid pratat svenska. Visst kan vi säga korta meningar för att barnen inte ska förstå men inte så mycket mer. Jag har faktiskt lättare att prata engelska med honom av någon anledning. Vi har ju varit en hel del i engelskspråkiga länder och har många engelskspråkiga vänner. Fast ändå spanskan fattas mig men den finns ju där.

När det gäller dottern som inte ville prata svenska jämt så förändrades det direkt när vi flyttade till Sverige. Från första dagen ville hon inte prata spanska fast jag i början försökte. Idag har hon glömt så mycket att jag och ex-mannen kan ha det som hemligt språk. Fast ett visst ordförråd har hon. Förutom vissa korta enklare meningar så är hon duktig på att säga vad olika saker heter på spanska.

Både hon och jag behöver öva mer. Får väl börja läsa böcker och prata mer spanska med hennes pappa och strunta i att det känns konstigt. Sen vet jag att den finns där. När jag behöver prata spanska så kommer det liksom automatiskt. Jag borde nog göra fler resor till Spanien. Men även om jag har ett bra liv i Sverige idag saknar jag spanskan i min vardag.

4 kommentarer:

KARLAVAGNEN sa...

Jag tror att din dotter har spanskan längst bak, den ligger latent och skulle hon damma av den så skulle hon lära sig igen.

Lite som franskan som kom fram när jag lärde mig spanska.

Kan du hålla spanskan vid liv genom, musik, litteratur och film samt samtal så är det ju givetvis en fördel. Eller som du själv säger, genom att resa!

Lycka till!

Marina sa...

¡Bienvenido a mi blogg! :-) Hade jag inte varit så himla lat och hade jag varit rikare hade jag skickat en fin present som tack för att du har tittat in på min blogg...;-)

Saludos,
La Madrileña

tolken sa...

Salut!
Long time no see, eller read kanske :-). Jag förstår precis vad du menar. Efter att jag varit i Belgien och fransktalande länder massor mellan 17 och 22 blev det ett ofrivilligt uppehåll på 6 år och usch vad ringrostig jag blev och vad mycket jag saknade det på sätt och vis men ändå inte.
Nu är vi utflyttade från Sverige igen och bor i Bryssel. Av olika orsaker (står i ett inlägg) går barnen i engelsktalande skola och framförallt vår yngsta, åttaåringen, vill å ena sidan inte tala franska längre och är å andra sidan knäckt över att hon inte förstår lika mycket franska som syskonen. Svårt. Men jag tror som Karlavagnen att din dotter har det längst därinne och kan damma av det. Jag kör mycket med passiva kunskaper, fransk TV, franska serier osv, men det är ju enklare när man bor i (åtminstone delvis) fransktalande land.

Thérèse sa...

Jag tror som ni att hon har det latent. Hon kan mycket ord och säger att det och det heter si och så på spanska. Några gånger har hon imponerat och kunnat prata mycket mycket mer än jag trott när jag har pratat spanska med någon. Så nånstans finns det ju spanskan även om den är ganska dålig. Vi borde kanske försöka göra några resor till länder där hon får användning av spanskan. Idag är hon bättre på engelska och riktigt bra på engelska faktiskt, dom börjar ju lösa det redan i ettan och hon har länge sett filmer utan text men så klart förstår ho9n inte allt men mycket. Hon gillar att lyssna på spansk musik så det är ofta salsa på när vi åker bil långt, det kanske kan vara någon form av passiv inlärning även om salsatexter ofta inte innehåller något större djup och språklig variation