Krönika om en viktig fråga

Nyligen skrev jag en krönika för första gången. Lite mer seriöst. Så där efter regler. Fick skriva om vad jag ville. Tyckte det var väldigt svårt att skriva i krönikeform men det är väl en vanesak. Tror inte jag kommer att bli krönikör men det var kul att prova. Tänkte publicera krönikan här också så ni som orkar och vill kan läsa.

Millenniets viktigaste fråga

Therese Sundqvist

Den 20 september inleder FN ett toppmöte i New York för att sätta press bakom millenniemålet om minskad världsfattigdom. Att halvera andelen extremt fattiga till 2015 verkar fullt möjlig. Sämre har det gått att minska hungern eller att förbättra mödrars hälsa och fattigas tillgång till toaletter. Fortfarande dör ett barn var femte sekund, många på grund av usel sanitet, svält och lättbotade sjukdomar.

För några dagar sen kom FNs jordbruksorgan FAO med en rapport som visar att 925 miljoner människor i världen lever i svält. I rapporten visas det även på hur mycket olika länder förlorar ekonomiskt på att ha en andel av befolkningen som lever i svält. Människor som svälter kan inte arbeta och bygga välstånd lika effektivt och dessutom drabbas de ofta av sjukdomar.

Millenniemålen består av åtta punkter som antogs under ett FN-toppmöte år 2000 och skulle vara genomförda till hälften år 2015. Vissa länder som Vietnamn och Ghana har lyckats väldigt bra. Stora delar av Asien och Sydamerika har också lyckats lyfta stora grupper av människor ur extrem fattigdom. Värre är det med delar av Afrika söder om Sahara. Detta borde vara en av de absolut viktigaste frågorna för mänskligheten idag. Det är fullt möjligt att uppnå millenniemålen om detta skulle prioriteras. Utvecklingsforskaren Hans Abrahamsson på Göteborg Universitet menar att vi redan nu skulle kunna uppnå dessa mål om man använder fem procent av världens samlade försvarsbudget till att utrota fattigdom genom att satsa på utbildning, hälsa och jämställdhet. Att utrota den extrema fattigdomen borde vara säkerhetspolitiskt angeläget. Stora grupper människor som lever i misär är en grogrund för oroligheter och extremism som inte bara drabbar de fattiga länderna utan även oss här i trygga Sverige.

Det handlar inte om vi och de. Jag har själv levt med fattiga människor i Indien och Latinamerika och det som slog mig var hur otroligt lika vi är. Trots att våra livsstilar och förutsättningar skiljer sig så markant pratade jag om samma saker med familjerna på ett stampat jordgolv i Indien och i ett plåtskjul i Latinamerika som med vänner på ett kafé i Uppsala. Vi pratade om vitt skilda saker som familj, barn, kärlek, sex, filmer, matlagning, kläder, religion, mobiltelefoner och mycket annat. Jag fick höra anekdoter ur deras liv och om deras förhoppningar inför framtiden.

Om vi anser att alla människor har lika värde finns det ingen som helst anledning att barnen i min indiska by eller på kaffeplantaget i Guatemala ska ha andra förutsättningar än mina barn här i Sverige. Att möta barnen som i perioder hade levt under svält var det jobbigaste när jag levde i den indiska byn. Överhuvudtaget tycker jag det är jobbigast att se fattiga barn på gatan när jag är ute och reser. Kanske är det för att jag själv är mamma. Kanske är det för att barn väcker någon sorts beskyddarinstinkt hos oss vuxna. Kanske är det för att barnen inte har någon som helst möjlighet att på egen hand förändra sin situation.

Att inte ge alla människor tillgång till utbildning och ett drägligt liv är ett oerhört resursslöseri. Ett resursslöseri som även drabbar oss i den rika världen. Många som skulle bli otroligt framgångsrika inom olika områden gagna mänskligheten får aldrig chansen att gå färdigt grundskolan. I min indiska by träffade jag en begåvad 17 årig kille som på egen hand hade lärt sig otroligt bra engelska. Ett språk ingen annan i byn talade. Han drömde om att studera på universitetet i Udaipur, 15 mil bort. Lärare ville han bli. Det fanns ingen möjlighet att familjen skulle ha råd med det och ingen i hela byn hade tidigare studerat vid universitetet.

Den uruguayanska författaren Juan Carlos Onetti sa en gång

- Om Beethoven hade varit född i Tacuarembó skulle han ha blivit ledare för stadens blåsorkester .

Trots att millenniemålen är den viktigaste globala frågan är det något vi alltför sällan diskuterar i Sverige. Fattiga människor är några vi ser som hastigast i ett nyhetsinslag och sen glömmer bort. Vi lever med våra egna vardagsproblem och det är få orkar tänka på situationen för de många fattiga i tredje världen. Sällan får vi höra de fattigas egna röster.

- De har alla en egen röst, varenda en av de, men världen lyssnar inte.

Orden är den uruguayska författaren och journalisten Eduardo Galeanos. Jag träffade honom när han nyligen mottog Dagermanpriset för "ett författarskap som orubbligt och alltid står på jordens fördömdas sida”.

Galeano lyssnar och talar för jordens fattiga så att även vi andra måste lyssna. Ett exempel vi alla borde ta efter. Vi som har röster någon lyssnar på borde tala mer om detta och kräva av våra politiker att frågorna ges hög prioritet. Ändå är det lätt att fyllas av hopplöshet. De fattiga är så många och inget jag gör kan förändra något? Även om bilden av världen kan kännas mörk och hopplös finns det mycket som är hoppfullt. I många länder går det åt rätt håll. Förhoppningsvis kommer mina barnbarn och barnen i den indiska byn och på kaffeplantaget i Guatemala att ha samma förutsättningar. En värld utan svält och extrem fattigdom och där alla barn får gå i skolan kommer att bli en bättre värld för oss alla.

Fakta millenniemålen:

Millenniemålen består av följande åtta punkter:

Extrem fattigdom och svält ska utrotas

Alla barn ska gå i skolan

Jämställdheten ska öka och kvinnors ställning stärkas

Barndödligheten ska minska

Uppnå en bättre mödravård och minskad mödradödlighet

Stoppa spridningen av HIV/AIDS, malaria och andra sjukdomar

Säkerställa en miljömässigt hållbar utveckling

Utveckla ett globalt partnerskap för utveckling