onsdag, november 28, 2007

Ordlös onsdag - Franska kravaller



för att se flera ordlösa bilder gå in här

torsdag, november 22, 2007

Valle de los Caidos

Läste Carins inlägg om vägkrogen Casa Pepe ett märkligt ställe där diktatorn Fransisco Francs minne lever. Man har planscher , statyer , flaggor och till och med Francovin. Kolla bilder på Carins blogg. Jag hade nog varit lite nyfiken på ett så bisarrt ställe samtidigt som det hade känts en aning obehagligt. Franco var ju inte direkt någon mysig velourkille.




Jag har inte besökt Casa Pepe i Ciudad Real men däremot har jag varit vid Francos grav som ligger i Valle de los Caidos (De stupades dal) 4-5 mil nordväst om Madrid uppe i bergskedjan Guadarrama. Hela området domineras av ett 150 meter högt stenkors som syns flera mil från platsen. Det går att åka upp i korset och beundra utsikten. Under det enorma korset är en 262 meter lång kyrka insprängd i berget. Här ligger förutom Franco även 33 872 soldater från båda sidorna i spanska inbördeskriget. På området finns också ett benediktinerkloster.



Förutom Franco och alla i inbördeskriget stupade soldater är José Antonio Primo de Rivera begraven här. Han grundade och ledde Falange Española - det spanska fascistpartiet som Franco senare kom att styra.


inuti kyrkan

José Antonio Primo de Rivera var äldsta sonen till Miguel Primo de Rivera som tog makten i landet i en oblodig statskupp 1923 och styrde sedan Spanien enväldigt i sju år. På spanska har jag hört Primo de Riveras styre kallas för dictablanda ett ord som inte finns på svenska men som är en sorts "light-diktatur". Francos styre kallar man dictadura - diktatur.


Francos grav

Valle de los Caidos är ett ganska märkligt och smått obehagligt ställe att besöka. Det känns minst sagt märkligt att en gammal fascist-diktator i Europa har ett sånt gravmonument. Spanjorer brukar säga att det är inte bara Franco som ligger där utan alla 33872 soldater och det är en plats till minne av alla stupade soldater.

I dagens Spanien finns inte mycket som påminner om Francos diktatur och det går knappast att hitta en enda spanjor som önskar sig tillbaka till den tiden. Falangisterna - spanska fascistpartiet finns fortfarande men har få medlemmar och inget politiskt inflytande.

Valle de los Caidos är en konstig och smått obehaglig plats som jag nog inte skulle rekommendera någon som vill turista i Madridtrakten. Åk hellre till det närbelägna slottet El Escorial som verkligen är värt ett besök. Ett otroligt fint slott som finns upptaget på UNESCOs världsarvslista. I kyrkan här är dom flesta av Spaniens kungar och drottningar begravda, här finns hjälten el Cids svärd och ett fantastiskt bibliotek.

onsdag, november 21, 2007

Ordlös onsdag - Grönsaksförsäljare i Marrakech , Marocko



För att se fler ordlösa bilder gå in här

månadens inlägg - svenskhet

Det är lite svårt att sätta fingret på vad som är svenskhet och vad som gör en människa svensk. Förmodligen handlar det mest om en känsla , att man känner sig svensk. Men om man ska generalisera , och det är ju kul ibland, finns det säkert vissa drag som är typiskt svenska. Till exempel är det vanligare att man tassar runt i stumplästen i ett svenskt hem än i ett spanskt hem.

Fast min första tanke om typiskt svenska fenomen är att "vilja vara i fred" och att "inte störa". Den typiska svensken tycker det är skönt att vara i fred. Man bor gärna själv, få huvudstäder har så många ensamhushåll som Stockholm, och efter jobbet/skolan vill man vara ifred hemma. Det känns nästan jobbigt att man måste gå på den där födelsedagfesten på lördag. Utlänningar jag har pratat med som har pluggat eller jobbat en tid i Sverige tycker det är märkligt att man nästan aldrig går och fikar, tar en öl eller liknande med jobbet eller klassen. När arbets/skol dagen är slut går alla hem till sig. Man vill heller inte störa. Man drar sig för att ringa och att bara åka förbi och ringa på någons dörr är i stort sett tabu. En spanjorska som bott i Sverige berättade för mig att om en bekant till henne råkade ut för något (hon tog dödsfall i familjen som exempel) då är det självklart att man ringer och hör hur det är. Här tyckte hon att svenskar var märkliga som inte ville störa utan på sin höjd skickade ett sms.

En annan sak som känns typiskt svensk är att svenskarna är folket som är två. Sommarsvensken och vintersvensken. Sommarsvensken springer genom gröngräset på brunbrända ben med solblekt hår och ler mot sin omgivning. När det är sommar ska det vara fest (gärna grillfest) och man ska umgås , vara glad och livet är lätt och roligt att leva. Så plötsligt i oktober sker en förvandling. Vintersvensken traskar fram på regniga gator och undviker att möta förbipasserandes blickar. Vintersvensken är fåordig och betraktar allvarligt omgivningen. Det är bara på sommaren svensken "verkligen lever".

Att gnälla över hur tråkiga och "lagom" svenskar är känns också som typiskt svenskt. Att ordet osvensk har en positiv klang är nog något unikt för Sverige. Ingen amerikan skulle frivilligt och glatt kalla sig oamerikansk. Lika konstigt är det för en japan eller spanjor att kalla sig ojapansk eller ospansk. Vi vill inte vara tråkiga och äta typisk svensk mat som pölsa och kalops utan föredrar sushi och tacos. Hellre tapas än falukorv och hellre tzatsiki och curry än brunsås. Fast naturligtvis har vi mattraditioner också som kräftkalas , surströmmingsskivor, få skulle nog kunna tänka sig julen utan julskinka , glögg , pepparkakor och julmust, på midsommar ska det ätas sill o.s.v.

Det jag uppskattade med Sverige när jag bodde utomlands var att saker fungerar väldigt smidigt. Man behöver inte stå timmar i kö , skickas mellan olika ställen och fylla i mängder av blanketter för att få ett ärende fixat. Sen var det känslan av att människor i Sverige har liknande bakgrund som jag. Vi har gått i samma skolsystem , sett samma barnprogram , ätit saltlakrits och pratar samma språk.

En positiv sak med svenskar är att många är relativt beresta och har bra koll på vad som händer omvärlden. Så tror jag eller vill iallafall tro att solidaritet med svaga, utsatta grupper i Sverige och världen och viljan att hjälpa är relativt stor i Sverige och rasismen är relativt liten. Men det kanske är fel och bara min förhoppning hur det borde vara.

Jag har väldigt svårt för det svenska klimatet med dom långa , mörka och kalla vintrarna. Det känns som det är långt mellan människor och lite ensamt att leva i Sverige. Just nu bor jag här men jag är inte säker på att jag alltid vill göra det. Dyker det upp någon möjlighet att flytta utomlands igen skulle jag nog gärna flytta , åtminstone några år. Fast jag kommer nog aldrig att känna mig som annat än svensk och vill nog inte göra det heller.

Flera inlägg i kedjan finns här

tisdag, november 20, 2007

utan uppkoppling

Jag har inte haft internet hemma sen i fredags. Någon har roat sig med att klippa av en fiberkabel i området där jag bor. Jag är förmodligen bloggskadad för jag håller på att bli vansinnig. Alltså kommer mitt månadens inlägg förhoppningsvis i morgon. Jag har länkat en ny blogg 70-tals Per verkar ha återupptagit bloggandet. Kan rekommenderas.

onsdag, november 14, 2007

Tårtan



Kände bara att jag måste dela med mig av det här avsnittet av barnprogrammet Tårtan.

Tårtan är ett klassiskt svenskt barnprogram från 1972. Programmet handlar om tre bröder – Frasse, Janos och Hilding – som lämnar sjömanslivet och av en händelse blir ägare till ett bageri.
De tre bröderna vill bara köpa något gott på Ellens bageri, men innehavarinnan har tröttnat på bageriet och skänker hela butiken till de tre sjömännen. De blir överlyckliga då de nu kan gå i land på riktigt. Ingen av dem kan någonting om bakning, men lyckligtvis har Ellen lämnat receptet på sin allra godaste tårta. Ingredienserna är "socker, grädde, nötter, mandelflarn, en liten ros av marsipan, smörkräm, krikon, snabbkräm, gott gelé, Frasses deg, en flaska saft och så en liten klick med sylt". Receptet tonsattes och blev en populär sång, och även seriens signaturmelodi.

De tre bröderna driver bageriet på ett sätt som inte når upp till gängse hygieniska krav. Detta är också anledningen till att myndigheterna i seriens sista avsnitt stänger bageriet, varvid de tre bröderna motvilligt blir tvungna att gå till sjöss igen.

Tårtan finns sen flera år att köpa på dvd.

tisdag, november 13, 2007

Ordlös onsdag - Pool med vattensprutande elefanter och bardisk , maharadjapalatset i Dungarpur , Indien





För att se fler ordlösa bilder gå in här

Egentligen ska det bara vara en bild men jag kunde inte bestämma mig för en av dom så jag gör helt fräckt ett undantag och visar två.

kejsarsnitt

Jag måste rekommendera Nadias välskrivna inlägg om kejsarsnitt som affärside. Precis som Nadia skriver ses det i många länder i till exempel Latinamerika som nästan onaturligt att inte föda med kejsarsnitt om man har råd. Över och medel klassen har ofta privata sjukförsäkringar och vänder sig till privata kliniker för att göra snitt. För läkarna (och kanske även dom blivande föräldrarna) är det också bekvämt att kunna planera in tid och datum för förlossningen. Det är säkert också mer lönsamt rent ekonomiskt för en privat klinik att utföra ett kejsarsnitt än en vanlig vaginal förlossning.

Utan att ha några siffror på det har jag en känsla av att andelen kejsarsnitt är betydligt högre i Sydeuropa än i Sverige och övriga Norden.

Naturligtvis är kejsarsnitt nödvändigt i vissa fall. Men jag har intrycket av att det även i Sverige ibland betraktas som en sorts smärtfri förlossning. Personligen har jag ingen erfarenhet av kejsarsnitt men jag tycker det verkar lite läskigt och bättre om man kan slippa. Fast jag tycker alt som har med sjukhus och operationer att göra är lite läskigt. Visst tyckte jag att det var jobbigt och gjorde ont att föda barn men i teorin skulle jag nog kunna göra om det. Fast i praktiken det är absolut inte aktuellt. Jag är nöjd med två barn och ganska säker på att jag inte vill ha fler varken nu eller senare.

böter för satirteckning och kunglig skilsmässa

Två serietecknare , Guillermo Torres och Manuel Fontdevila får betala 3 000 euro var i böter för tidningsomslaget där Spaniens kronprins Felipe och hustrun Letizia avbildades i sänghalmen. Guillermo Torres och Manuel Fontdevila dömdes på tisdagen för förolämpning av paret. I Spanien riskerar den som skymfar kungahuset upp till två års fängelse.
Satirtidningen El Jueves såldes raskt slut i juli när den omstridda bilden hade satts på omslaget.
Satirteckningen anspelar på den spanska bebisbonusen på 2500 euro till varje nyfött barn i Spanien som regeringenutlovade i juli.


På bilden säger kronprins Felipe "Inser du att om du blir gravid, så är det det närmaste jag någonsin kommit ett jobb i hela mitt liv"

Om bilden är rolig eller smaklös är väl upp till var och en att bedöma. Personligen tycker jag att i en demokrati bör tryckfrihet också råda och då bör man kunna publicera satirteckingar och kritisera kungafamiljen utan att drabbas av böter på 3000 euro eller riskera fängelse.

På tal om spanska kungahuset så meddelas idag att kungens äldsta dotter prinsessan Elena ska skilja sig från sin make Jaime de Marichalar. Paret gifte sig för 12 år sen i katedralen i Sevilla och utsågs i samband med bröllopet till hertig och hertiginna av Lugo. Paret bor i Madrid och har två barn som är 7 och 9 år gamla. Jaime de Marichalar drabbades för några år sen av en hjärnblödning och har varit ganska sjuk men nu tillfrisknat. Jag är inte så intresserad eller duktig på kungligheter och kungligt skvaller men jag har för mig att jag har läst någonstans att Elena är lärare och Jaime jobbar på bank. Båda är 44 år gamla har jag kollat upp.

Den som är intresserad kan läsa mer om skilsmässan och parets 12 år tillsammans här (på spanska)

Dagens Chavez

Jag skrev ju i söndags om bråket mellan Chavez och spanska kungen under det iberoamerikanska mötet i Chile. Igår landade Chavez hemma i Venezuelas huvudstad Caracas. Han möttes av ett pressuppbåd och var som vanligt extremt frispråkig.

- När Juan Carlos de Borbón (spanska kungen) exploderade var det 500 års imperiemakt som exploderade sa Chavez.
-Debatten är igång herr kung uppgav sig Chavez ha sagt till monarken efter det TV-sända grälet i lördags.
-Kände ni till statskuppen mot Venezuelas demokratiska, legitima regering 2002? Det är mycket svårt att tänka sig att den spanska ambassadören skulle ha befunnit sig i presidentpalatset till stöd för kuppmakarna utan hans majestäts godkännande.

Vad kungen i så fall svarade förblir oklart men enligt Chavez var Juan Carlos "mycket arg som en tjur"
-Men jag är en storslagen tjurfäktare - olé! sa presidenten till pressuppbådets förnöjelse.

Säga vad man vill om Chavez men det blir inte tråkigt när han uttalar sig och han sticker ut bland många ganska trista och korrekta politiker.

Det här inlägget är absolut ingen seriös debatt om Chavez som politiker och hans politik. Det är ju också en viktig debatt men jag har valt att inte göra det här på bloggen. Säkert många andra som är mer insatta som gör det bättre.

Kuppen Chavez nämner och som jag länkar till ett inlägg om är en militärkupp ledde till att oppositionen tog makten 12 april 2002 men då de vanliga soldaterna och en majoritet av folket stödde Chávez kunde han återvända 14 april. När jag själv var i Venezuela för några år sen mötte jag människor som ogillade Chavez men som ansåg att en kupp mot en demokratiskt vald president var helt förkastlig och fel väg att gå för att få bort Chavez. Märkligt och obehagligt var att svenska tidningar , TV och radio mer eller mindre unisont applåderade kuppen mot en folkvald president. Men nu skulle det inte bli politik här. Fast i rättvisans namn kanske jag ska säga att 1992 ledde Chavez själv en militärkupp mot den då folkvalda regeringen. Kuppen misslyckades och hundratals personer dödades och Chavez fick tillbringa två år i fängelse.

Förresten sa en bekant i Spanien att kungens kommentar "¡Por qué no te callas!" nu finns som ringsignal till mobilen. Kungens agerande verkar uppskattas av majoriteten av spanjorerna.

söndag, november 11, 2007

råd i kärleksproblem

Det är väldigt mysigt att vara kär. Men det kan också vara jobbigt om det inte är besvarat. Det kan också ta tid och energi från jobb , studier och annat att tänka på och längta efter en viss person. Dom flesta vill nog träffa den där personen dom känner att dom vill dela sitt liv med. Så kan det naturligtvis bli vissa missförstånd och trassel när man är kär. Ska jag vara ärlig är jag inte så bra på det här med relationer. Visst har jag haft några längre förhållanden och pojkvänner och sånt men jag är inte sån som sitter och läser böcker om förhållanden och hur män och kvinnor är och jag är usel på att komma med råd om någon har kärleksproblem. Just nu har jag själv inga kärleksproblem som tur är. Däremot har jag en bekant som har lite grubblerier på den fronten och som bad mig om råd. Jag vet inte vad jag ska ge för råd men eftersom jag har kloka läsare här på bloggen föreslog hon att jag skulle fråga dom. Så med hennes tillåtelse har jag skrivit ner hennes historia som hon har läst och godkänt.

Förra sommaren träffade tjejen ifråga en kille. Killen var till en början väldigt rädd att hans före detta flickvän skulle få veta att han hade träffat någon ny. Ex-flickvännen skulle bli väldigt ledsen trots att det gått ganska lång tid sen det tog slut. Hon hade inte kommit över honom och ville nog inte att det skulle vara slut. Han och ex-flickvännen var dessutom goda vänner och träffas ofta så han ville naturligtvis inte göra henne ledsen. Dessutom var han nog en aning osäker på känslorna för den nya tjejen. Hon fick höra att offentligt var dom bara kompisar och dom kunde inte kramas ute eller gå till vissa ställen av risk för att stöta på exet , exets vänner eller familj. Ja ,dom kunde inte ens gå till mataffären eller ta en promenad tillsammans.

Dom kunde bara träffas hemma hos varandra och på tu man hand. Det kändes väl okey i början för min bekant för man vet ju inte hur förhållanden utvecklas även om hon redan tidigt kände att hon verkligen tyckte otroligt mycket om den här killen. Han var väl lite mer osäker dom första månaderna. Han tyckte det var mysigt att sova tillsammans då och då men att vara ihop var han en aning tveksam till. Skulle han på bio, fest eller annat var det med kompisarna och hon blev aldrig tillfrågad att följa med. Hon frågade några gånger men fick alltid höra att just då passade det inte.

Efter en tid blev han mer säker på sina känslor och sa att det var okey om exet fick fick veta att han träffat någon annan men han ville inte slänga det i ansiktet på henne när dom pratade eller sågs. Inte heller blev det av att han träffade min bekant annat än hemma hos sig eller henne. Ofta fick hon höra efter att han varit på någon fest eller liknande att han tänkt fråga henne om hon ville med men det blev inte av eller han trodde inte att hon kunde just då. Nästa gång kanske....

Att träffa varandras familjer är naturligtvis inte heller aktuellt. Och till omgivningen säger den här killen att han är singel. Hon känner sig inte som singel men inte heller som om hon är ihop med någon. Konstig känsla. Hon försöker verkligen ha tålamod och anpassa sig till situationen och göra som killen vill men samtidigt kan hon inte låta bli att grubbla och undra. Visst har hon frågat honom då och då men han säger antingen att hon kommer med olika anklagelser eller att naturligtvis kan dom göra massor av saker , det har bara inte blivit av.

Hon har försökt att dom ska äta lunch, gå på bio eller gå ut själva men varje gång har han haft annat att göra så det har inte blivit av. Fortfarande ses dom inte annat än hemma hos varandra när dom är ensamma. Dom kan inte ens gå ner till videobutiken runt hörnet och hyra film tillsammans. När hon frågar säger han att det är klart dom kan, men inte just idag och förut har det bara inte blivit av. När dom ses är det oftast sent på kvällen sover hos varandra och nästa dag har han alltid mycket att göra så han går tidigt eller hon måste gå efter frukost.

Jag vet inte hur lång tid man ska ha varit tillsammans innan man träffar varandras vänner och familjer. Den här tjejen har hoppats att det ska lösa sig med tiden och det gör det kanske men nu har det gått 1.5 år och det har varit väldigt tärande på hennes självförtroende. Hon känner sig som en älskarinna till sin pojkvän. Någon som man träffar och har sex med i hemlighet men inte presenterar som flickvän utåt. Dom ses fortfarande regelbundet , sover hos varandra och har väldigt mysigt på tu man hand.

Hon älskar verkligen den här killen. Hon vill att dom ska vara tillsammans.Samtidigt så tycker hon att det här hemlighetsmakeriet är jobbigt. Hon känner det som om det är något fel på henne eftersom dom inte kan synas tillsammans. Naturligtvis är det viktigaste att dom trivs ihop på tu man hand men hon vill ju också kunna gå på stan , bio , ta en fika , gå på fest, träffa hans vänner och familj. Liksom kunna vara någon sorts officiell flickvän. För allt annat i förhållandet utom det här hemlighetsmakeriet tycker hon är hur bra som helst.

Hon har pratat med honom om det här och han säger att naturligtvis ska hon få följa med på nästa fest eller träffa hans familj. Men så har han sagt i ett halvår och ingen förändring sker.
Ska hon bara ha tålamod och vänta eller ska hon ställa hårdare krav eller ska hon dumpa honom? Varför gör han så här att han exkluderar henne från sitt övriga liv? Dumpa vill hon egentligen inte eftersom hon tycker väldigt mycket om honom. Samtidigt är det här hemlighetsmakeriet jobbigt och tråkigt och hennes självförtroende har fått en rejäl törn. Hon förstår inte heller varför deras relation måste vara så hemlig eller är det normalt att vänta 1.5 år eller mer med att presentera en ny flick/pojk vän för vänner och familj? Varför vill man ha ett hemligt förhållande om man inte är ihop med någon annan? Eller är kanske den här tjejen bara onödigt svartsjuk och jobbig?

¡Por qué no te callas!



Just nu pågår det 17de iberoamerikanska mötet , Cumbre Iberoamerican, som som samlar länder på iberiska halvön och Latinamerika , i Chiles huvudstad Santiago. Officiellt handla om hur socialpolitiken kan förbättras. Men det har varit en del motsättningar och gräl. Dels ett gräl mellan Argentina och Uruguay om finländska Metsä-Botnias nu startklara massafabrik nära de två ländernas gräns, dels öppna politiska motsättningar mellan den Venezuelaledda revolutionära vänstern och den mittenvänster som representeras av Brasilien och Spanien. Bolivias president Evo Morales klagade i sitt tal över att kolleger ser honom och Chavez som Latinamerikas vänstervariant av de senaste årens stående politiska skämt om Storbritanniens Tony Blair som USA-presidenten George Bushs knähund.
- På grund av kamrat Hugo Chavez ovillkorliga stöd behandlar de oss som djur - han är den store och jag är den lille, sade Morales.

Men det som har fått mest uppmärksamhet är när Venezuelas president Hugo Chavez Frias kallade Spaniens förra premiärminister José Maria Aznar för
en fascist och en rasist. Då ville Spaniens nuvarande premiärminister José Luis Rodríguez Zapatero försvara sin företrädare och påpekade att Aznar åtminstone var demokratiskt vald. Men Chavez ville inte tillåta Zapatero att tala till punkt utan avbröt hela tiden och till slut ilsknade den spanska kungen Juan Carlos till och sa till Chavez ¡Por qué no te callas! Varför håller du inte tyst! Nu är ju det här med att avbryta inget ovanligt varken i Spanien eller Latinamerika utan snarare tvärtom fast inte på såna här möten så klart.

När Nicaraguas president Daniel Ortega senare höll ett anförande och sa en massa saker om Spanien lämnade kungen mötet i vredesmod. Men
mötesvärdinnan, Chiles president Michelle Bachelet lyckades lugna ner stämningen och gav ordet till Zapatero som sa
-
Man kan vara radikalt oenig utan att bli ohövlig.
Vilket möttes av en hel del applåder från övriga mötesdeltagare.

Nu tänkte jag inte gå in på någon politisk analys av det här. Man kan ju inte låta bli att tycka att Chavez ibland beter sig som en upprorisk tonåring , ja lite punk faktiskt. Som en tonårig punkare på släktmiddag som häver ur sig saker för att chockera släkten. Han slänger ur sig kommentarer som chockerar dom korrekta politikerna. Ofta helt odiplomatiskt och vid helt fel tillfälle. Det som funkar när han håller tal till sina anhängare är kanske inte lika smidigt på toppmöten och i FNs generalförsamling där han inför chockerade deltagare antydde att George Bush var djävulen. Men man kan ju inte anklaga den frispråkiga Chavez för att vara tråkig. Jag tillhör nog dom som iallafall hittills tycker mer positivt än negativt om Chavez.

Spanska kungen var inte heller särskilt diplomatisk som bad Chavez hålla tyst. Han är väl inte heller känd för att alltid säga dom mest diplomatiska saker och att han gillar att ta sig ett glas mer än han borde är också välkänt precis som hans älskarinnor är en offentlig hemlighet i Spanien. Även om han inte är lika punk och kommer med lika extrema uttalanden som Chavez är den spanska kungen inte heller tråkig.

Anna och Nadia har också skrivit om bråket mellan Chavez och spanska kungen.


Kung Juan Carlos stormar ut från mötet

fredag, november 09, 2007

världens äldsta bloggare

Läste i dn om världens äldsta bloggare. Maria Amelia Lopez är 95 år och bor i norra Spanien. "I dag är det min födelsedag och mitt barnbarn, som är väldigt snål, gav mig en blogg." står det i överkanten på Maria Amelias blogg. Hon skriver om sitt liv som äldre dam , har gott om foton på bloggen och publicerar också massor av artiklar som skrivits om henne. Även om det mesta är skrivet på spanska så finns det lite på engelska också.
Jag hade väl inte tänkt blogga ganska länge till men om jag fortfarande skriver blogg om 60 år vet jag inte riktigt. Läs Maria Amelia Lopez blogg här

onsdag, november 07, 2007

tankar om bloggande

Jag har funderat lite kring det här med att skriva blogg. När jag började hade jag nyss flyttat till Madrid och tänkte först skriva för vänner som var kvar hemma i Sverige. Fler än vad jag hade tänkt hittade till min utlandssvenska blogg och det var jättekul. När jag bodde i Madrid var allt ovanligt och konstig. Det var väldigt lätt att hitta saker att skriva om och en hel del som läste var nog intresserade av hur det var att leva i Spanien. Även om det nu gått ett år sen jag kom tillbaka till Sverige tycker jag det är knepigare att blogga från Sverige.

Ett tag lekte jag med tanken på att börja skriva blogg på spanska om alla svenska konstigheter. Som att man stoppar in bankomatkortet uppochner , får växelpengarna i en skål på ICA , inte kan köpa vin på mataffären men däremot köpa vin från dom mest konstiga länder på Systembolaget (Jag köpte ett indiskt rödvin häromdagen, ska bli spännande att prova och jag fick visa legitimation trots att jag passerat 30), att vi byter däck på bilar två gånger om året , att man inte får röka på svenska barer/caféer/restauranger utan måste gå ut i kylan , att man kan få pant på tomflaskor och burkar, att man kan betala bussbiljetter med sms , hur vi firar olika högtider speciellt Lucia , Valborg och midsommar finns inte i Spanien och säkert mycket annat.

Problemet är att jag är osäker på om jag skulle klara av att blogga på spanska. Visst pratar jag och läser spanska obehindrat men jag skriver väldigt sällan något. Så gillar jag min blogg som jag har idag och alla bloggkompisar jag har fått. Så jag kommer absolut inte att sluta blogga här även om idéerna då och då tryter.

Visst skulle jag kunna skriva mer om mitt vardagsliv men det känns så ointressant och internt att jag har tvättat , lagat mat , gått till parken med barnen , handlat på ICA, druckit kaffe med en kompis och sånt.

Har ibland tänkt att jag skulle skriva mer om min son som är autistisk men det känns också svårt och väl personligt på något sätt. Kan dock berätta en lite gullig anekdot som hände häromdagen. För er som inte känner till autism så bra så måste man vara väldigt tydlig mot en autistisk person. Helst korta meningar och dom tolkar ofta all bokstavligt. Ett exempel är en bekant som var hemma hos en vuxen kvinna med autism och ville ha lite vatten. Hon frågade "Har du glas?" Ja svarade den autistiska kvinnan och sen hände inget mer.
Jag bad min son lägga sina smutsiga kläder i tvätten. Han blev lite förvirrad. Ja , i tvätten i badrummet sa jag utan att tänka mig för. När jag km in i badrummet hade han lagt kläderna i tvättstället. För det är ju där man tvättar händer. Jag brukar annars alltid säga i smutstvätten och då lägger han kläderna i tvättkorgen i badrummet. Tyvärr glömmer man ibland att vara tydlig även som förälder.

Blev lite fulblogg med blandat svammel igen men det är väl okey då och då.

Ordlös onsdag - La Giralda , Sevilla



Se fler ordlösa bilder här

lördag, november 03, 2007

Tabasco

Tabasco är inte bara en stark pepparsås utan även en delstat i sydöstra Mexico. Just nu aktuell för att den har drabbats av svåra översvämningar. Det sägs vara en av dom värsta naturkatastrofer i Mexicos historia.



Jag har besökt delstaten Tabasco för några år sen. Det är väldigt fint men varmt och fuktigt och mycket djungel. Delstatens huvudstad Villahermosa är en ganska trevlig stad vid en flod. Själva stan är inte så märkvärdig egentligen och inget man MÅSTE se.



Lite utanför stan ligger parken La Venta vackert vid en liten sjö. I La Venta finns en liten fin djurpark och statyer gjorda av olmeker. Olmekerna var ett folk som levde i den här trakten för cirka 4000 år sen. Man vet ganska lite om dom och deras kultur. Dom är mest kända för dom kolossala huvuden sten som dom tillverkade. Parken är mycket vacker och man går en stig i djungeln där det här och där står olmekstatyer.



Parken är full av näsbjörnar och jag gjorde misstaget att bjuda en närgången näsbjörn på ett kex. Genast hade vi en hel flock närgångna näsbjörnar efter oss som var omöjliga att bli av med. Fast dom är ganska söta och trevliga så det gjorde inte så mycket. Dom gick med oss och tittade på olmekstatyerna. Jag har faktiskt ett litet olmekhuvud som är ett pennställ här på skrivbordet bredvid datorn som är köpt där.



Förutom parken La Venta är Mayastaden Comalcalco i Tabaso värt ett besök.



Tabasco är absolut värt ett besök även om jag tycker det finns många andra vackrare och mer intressanta platser i Mexico. Fast det är ju bara min högst personliga uppfattning. Nu har dom som jag skrev i inledningen stora problem med översvämningar som är dom värsta i Mexicos historia. Jag vet tyvärr inte hur stort hjälpbehovet är eller var man ska vända sig om man vill hjälpa dom drabbade. Kanske någon som läser här vet.

GAIS-bil



Jag är inte så intresserad av sport. Däremot gillar jag roliga språkliga uttryck. När jag bodde i Göteborg hörde jag av åtminstone två personer att riktigt rostiga och risiga bilar kallas GAIS-bilar. Det sas att går man på en parkering i Göteborg ska dom rostigaste bilvraken nästan alltid ha ett GAIS-klistermärke. Jag vet inte hur spritt det här uttrycket är men tyckte det var lite roligt. För den som inte vet är GAIS ett av göteborgs fotbollslag som har mycket hängivna supportrar men som kanske inte lägger ner så mycket pengar på sina bilar. Om uttrycker stämmer vill säga.

jamon serrano



Något många svenskar som besöker Spanien brukar reagera på är alla grislår med fötter och allt som ofta hänger i taket på spanska barer. Många tycker nog det ser lite äckligt ut och jag kan hålla med men jag blev fort van vid det faktiskt. Det är dom här grislåren som är den berömda spanska skinkan jamon serrano. Skinkan skärs i väldigt tunna skivor och äts som den är oftast som en tapa eller tillsammans med ost och/eller oliver gärna med bröd till. Även i spanska mataffärer hänger såna här grisben. Många spanjorer köper hem ett ben och har och karvar bitar av.





Dom här bilderna tog jag i den mataffär jag brukade handla i Madrid. Där hade manen hel vägg med såna här ben. Som ni ser på översta bilden kunde man få ett helt ben för 49 €. Fast priserna kan variera väldigt beroende på hur fin skinkan är.
Den dyraste och finaste skinkan är tillverkad av en speciell svinras , Cerdo Ibérico som har svarta klövar som kännetecken och därför kallas Pata Negra på spanska. Men det räcker inte med att ha svarta klövar för att tillhöra den mest delikata skinkan. Dessutom är det nödvändigt att svinet endast har fötts upp på ekollon och gräs och minst 40 % av djurets vikt ska vara betat i naturen
Det enda sättet att veta att alla dessa krav uppfylls är att kontrollera stämpeln som garanterar ursprunget och rasen. Det finns andra svin som också har svarta klövar men inte är den rätta sorten och då kallas skinkan jamon de bellota ekollonskinka om man översätter till svenska.

Nästan all skinka tillverkas i trakten av Aracena någon timmes bilresa norr om Sevilla.

Tillverkningen av skinkan följer strikta regeler. Grisarna slaktas när dom väger 180 kilo och skinkorna förvaras täckta med grovsalt i tempraturer mellan noll och fem grader. Tiden beror på vikten , en dag per kilo skinka. Den bästa skinkan anses vara den som väger 7.5 kilo.
Därefter hängs skinkorna upp för torkning och då fördelas fettet i skinkan , den processen kallas för svettning.
Nästa steg är att tvätta skinkan för att ta bort överflödigt salt och sen torkas skinkan i två månader. Tempraturen är viktig under den tiden och det är då saltet fördelas jämt i skinkan. Efter det lagras skinkorna 24-30 månader i svala källare för att utveckla den säregna aromen.



Eftersom det kan vara svårt och otympligt att skära i det stora benet finns speciella skinkställ som kallas jamonero där man spänner fast benet. Ett sånt som benet sitter fast i på bilden ovan. Dessa kan man ibland få på köpet om man köper ett helt ben.
Naturligtvis kan man köpa färdigskivad jamon serrano om man föredrar det eller vill ha en mindre mängd.


skivor av jamon serrano.

Nu är jag fortfarande vegetarian så jag har inte smakat jamon serrano och tänker inte göra det heller. Men bara för att jag inte äter sånt här kan jag ju skriva om det. Så får jag återvinna lite gamla bilder som jag hade med på bloggen för 1.5 år sen. Jag har inget emot att människor i min omgivning äter kött, fisk eller skaldjur men jag kan tycka det ser lite läskigt ut med såt man kan se vad det är. Som skaldjur som ligger och stirrar på en eller hel kyckling eller såna här grislår. Fast jag vet att många anser att jamon serrano är en verklig delikatess.

Fakta om tillverkningen av jamon serrano har jag hämtat ur Thomas Gustafssons utmärkta bok om Spanien - Spanien sol och skugga

torsdag, november 01, 2007

hångel

Nu tänkte jag inte skriva någon personlig hångelrapport om något oseriös hångel mot någon bardisk. Dels för att det inte är så intressant och dels för att jag så otroligt sällan ser en bardisk än mindre hånglar mot någon så det finns inte så mycket att rapportera. Fast man kan ju hångla på andra ställen än mot bardiskar....

Här i Sverige är det inte så ovanligt att man ser par hålla varandra i handen eller krams och pussas offentligt men oftast inte så mycket mer. I Spanien däremot är det verkligen inte ovanligt att man ser unga par som verkligen grov-hånglar på parkbänkar och andra offentliga ställen. Särskilt inte under den varma årstiden. Förmodligen för att dom inte har någonstans att gå. Man bor i allmänhet hemma mycket längre och singelhushåll och sambos är mycket ovanligare än i Sverige. Det ses nästan som lite suspekt att bo ensam i Spanien. Det finns nog en högre tolerans bland svenska föräldrar att deras tonårig låser in sig på sitt rum med pojk- eller flick-vännen. Det är nog också fler svenska föräldrar än spanska som tycker det är okey att tonåringens pojk- eller flick-vän sover över. I Spanien är det inte heller ovanligt att mamman är hemmafru så det finns nästan alltid någon hemma och få möjligheter att vara ensamma även om man skulle skolka från skolan. Så är dom flesta spanjorer mer trångbodda än dom flesta svenskar.

En gång satt jag med några vänner på ett torg i Malaga. På alla bänkar på torget utom våran låg par och hånglade. Hånglade riktigt rejält , ja det var nästan sex. Vi som satt och förfestade lite innan vi skulle ge oss ut i Malagas nöjesliv blev nästan generade.

I närheten av där jag bodde i Madrid fanns en liten mysig park med trevliga lekplatser dit jag och barnen ibland gick. Här och där i gräset låg naturligtvis unga par och hånglade rejält , särskilt på kvällarna.

Det är inte ovanligt att hånglande spanska par tar på varandra mellan benen och på brösten. Något man knappast ser i Sverige.

Överallt i Spanien finns gott om billiga hostal (små enklare hotell). Dessa används inte bara av turister som vill lägga så liten del som möjligt av reskassan på boende utan även av unga par som vill vara i fred. Det här är för övrigt inte enbart ett spanskt fenomen. Jag bodde på ett hotell i Singapore som verkade vara ett favoritställe för unga par som ville vara i fred några timmar. Jag blev ständigt störd av vissa ljud i rummet intill när jag skulle sova... jösses vad en del kan skrika och på kinesiska också...

en gammal bekant

Det är ganska lustigt med gamla kompisar. En del har man ytterst sporadisk kontakt med men man känner ändå att man är kompisar och det är kul dom gånger man träffas eller hörs fast det blir sällan , kanske alltför sällan. En del har man inte pratat med på flera år och även om man tänker på dom då och då känns det som om man har förlorat kontakten. Särskilt om man varit mer ytliga bekanta än nära kompisar.

En sån ytlig bekant ringde mig i förrgår. Vi har aldrig umgåtts så mycket men möttes i Göteborg för några år sen. Nu är det två år sen vi hördes senast och jag blev lite förvånad att han hade fått tag i mitt nummer och dessutom visste att jag bodde i Uppsala. Senast vi sågs skulle jag flytta till Madrid och han till Paris.

Han bor fortfarande kvar i Paris men trivs inte så bra så han har sökt jobb här i stan och ska hit till Uppsala på anställningsintervjuv.

Han är en mycket speciell person så han förtjänar ett eget blogginlägg. Han är från Indien men har växt upp i London. I ett sånt där område där det bara bor indier. Han pratar ingen "hindu-engelska"utan med en mycket brittisk accent. Han har bott i Sverige i 7 år men som god engelsman pratar han naturligtvis ingen svenska. Kanske är det hans uppväxt som invandrare som har gjort honom ganska fördomfull på vissa områden. Eller så är han bara så ändå. Tecknet på en riktigt civiliserad människa är att hon pratar bra engelska. När vi i förrgår pratade i telefonen påpekade han direkt att i Madrid kan man ju inte bo , där pratar inte ens folk engelska... Som en gammal klasskompis pappa som var ytterst misstänksam mot alla människor som inte rökte...fast det är en annan historia.

I Paris är det också lite si och så med kunskaper i engelska. Han öste ur sig en massa om hur jobbiga fransmän var och hur trist det var att bo i Paris på telefonen samtidigt som han erbjöd sig att fixa ett jobb åt mig i Paris. Ett jobb jag kunde få för att jag pratade så utmärkt engelska.

Min kompis familj tillhörde bramhin-kastet , det högsta indiska kastet och hans pappa var präst i ett hinduistiskt tempel i London. Familjen var ganska religiös så min kompis är som god hindu född vegetarian och har aldrig smakat kött.

När han blev lite äldre tog han delvis avstånd från sitt indiska ursprung (förutom att han naturligtvis fortsatte vara vegetarian) och försökte bli så brittisk som möjligt. Han studerade vid Oxford och var med i diverse studentföreningar och var väldigt brittisk och skrev sen en avhandling. Efter disputationen bestämde han sig för att åka utomlands och valet föll på Sverige därför att dr skulle alla kvinnor vara långa , blonda, otroligt vackra och se ut som en ung Agneta Fältskog.

Han är än idag väldigt brittisk och har förutom Sverige och Paris och jobbat ett tag i Holland. Han är en sån där britt som tillbringar sina lediga kvällar på engelska pubar , dricker öl och äter salt and vinegar chips och pratar engelska med andra engelsmän var i världen han än befinner sig.

Han får ju naturligtvis vara hur brittisk han vill för mig men det är lite trist att han verkar ta så mycket avstånd från sitt indiska ursprung. Han kan säga väldigt märkliga saker som att kalla indier och andra folk långt borta från Europa för vildar. När jag hade varit i Indien sa han till mig att det kan inte ha varit något vidare och berättade en historia när han hälsade på släktingar i Indien som tonåring. Dom skulle äta och på indiskt vis åt man med händerna , något han som britt absolut inte kunde göra , han var ju ingen vilde heller. Så släktingarna som inte hade bestick fick gå över till grannen och låna en kniv och en gaffel.

Han är förstås väldigt trevlig men ibland kan det vara lite jobbigt att han är så fördomsfull mot människor som bor i tredje världen och mot människor som inte pratar engelska eller pratar dålig engelska. Han har inga problem att säga dom här åsikterna till vem som helst heller och ibland tror jag folk har blivit chockade. Så har han problem med muslimer. Fast det är den gamla indiska konflikten mellan muslimer och hinduer som jag tror han fått med sig hemifrån tyvärr. Det är också sånt han inte drar sig för att säga till vem som helst. Fast precis som många svenskar med rasistiska fördomar säger han att han ogillar muslimer därför att dom är såna eller såna och gör det och det men Mohammed på hans jobb eller Ali som han bor granne med är okey fast alla andra muslimer är det inte.

Han är en trevlig men ganska orginell person. Det är på sätt och vis sorgligt att han känner att han måste vara så brittisk. Jag blev glad men förvånad att han ringde mig för vi har inte varit särskilt nära vänner. Det skulle vara kul om han fick jobbet och flyttade hit till stan även om vi nog inte skulle ses så ofta. Han dricker lite väl mycket och tillbringar sina kvällar på brittiska pubar och det är ju ganska fjärran från det småbarnsliv jag lever.

På tal om att bo i Paris och inte kunna franska så träffade jag för några år sen en tjej som hade jobbat på en irländsk pub i Paris. Hon hade bara umgåtts med irländare och knappt pratat ett ord franska under det år hon bodde där. I många storstäder kan man ju leva i en enklav där man bara umgås med landsmän och pratar hemlandets språk.

Det är iallafall kul när gamla vänner man inte hört från på länge hör av sig. Jag är tyvärr lite dålig på att ta kontakt med personer jag inte har pratat med på väldigt länge. Jag borde verkligen bli bättre på det. Det kan ju bli lite krystat och man kan känna att man inte har så mycket att säga varandra längre eller så kan det bli jättekul och trevligt. Man vet inte förrän man har försökt.